En (kvinnlig) föreläsare har berättat att en kvinnlig publik i allmänhet ger mycket tydligare respons i form av instämmande nickar och leenden, medan männen ser mer neutrala ut – och ändå kan ha uppskattat det hon sagt. När en svensk affärsman höll en presentation för ett japanskt företags ledningsgrupp verkade alla omedelbart ha somnat. Trist, men han fortsatte ändå, sammanbitet. Efteråt förklarade hans chef att åhörarna i själva verket velat visa respekt: De lutade sig framåt för att markera att de lämnade över kommandot till honom, och blundade för att bättre koncentrera sig.

Bara att hälsa på varann kan kräva en utbildning, här är “Greeting Etiquette from around the world” – från “tiden före pandemin”. Återstår att se hur mycket den påverkat vårt framtida handskakande.

Men det är inte alltid helt lyckat med alltför ambitiösa förberedelser heller. Min chef berättade en gång hur det gick när japanska och amerikanska affärsmän skulle träffas för första gången. Båda grupperna hade gått på kurs för att bättre förstå varandras kroppsspråk, men resultatet blev inte så bra: När de träffades ansträngde sig japanerna lydigt för att få ögonkontakt, medan amerikanerna desperat slingrade sig för att artigt undvika den… Fast det var ju fint tänkt.

Jag läser mer om det här med kroppsspråk i olika kulturer och ser att det är först nyligen man börjat forska på hur vi kommunicerar med kroppen, trots att gester troligen var det första vi “talade” med, så fort vi lärde oss att stå så att händerna blev fria, dvs för kanske en miljon år sen. Hur man nu kan veta det.

I alla kulturer är kroppsspråket viktigt, men vi gestikulerar på olika sätt. Där en italienare argt slår ut med händerna kanske en svensk i stället rynkar på ögonbrynen. Och gesterna är alltid beroende av sitt sammanhang. Om man pratar samtidigt som man gör en gest kan den tolkas på ett annat sätt än om man inte pratar.

Men att små barn med ett begränsat ordförråd spontant lägger till gester för att forma längre meningar, det är lätt att se. Liksom att de tidigt lär sig att peka, med pekfingret: “Där är lampan!”. Fast i vissa kulturer läser jag att de vuxna pekar med munnen, genom att skjuta ut läpparna. Hur gör barn där, tro?

Vårt sätt att uttrycka grundläggande känslor (ilska, sorg, glädje, rädsla, äckel) är förvånansvärt lika i alla kulturer, även om det är väldigt olika hur tydlig man får vara i olika miljöer. Då kan det verka som om kroppsspråket är universellt och att vi med det kan överbrygga alla barriärer som de talade språken reser mellan människorna. När signalerna kommer i konflikt litar vi ju mera på det som kroppen ”säger” än på orden. Fråga: “Varför är du arg?” Svar (med ilsket rynkade ögonbryn och knutna nävar): “Jag är INTE arg!”

Men riktigt så enkelt är det inte. Inte ens det officiella teckenspråket är internationellt. Och det vanliga gestikulerandet kan vara svårt att styra, eftersom det är automatiserat: man planerar inte att understryka något med en gest, man bara gör det – till och med när man pratar i telefon. Själv kan jag bli löjligt irriterad över allt handviftande på TV (häromdan såg jag en kvinna som verkade simma hundsim(!) hela tiden hon pratade). Sen råkade jag se mig i spegeln medan jag pratade, och insåg att jag kan nog jag också… men det är helt automatiserat.

En del missförstånd är förstås värre än andra. I många kulturer tecknar man till exempel “toppen!” genom att sätta samman tummen och pekfingret till en ring. Men i ett antal, främst asiatiska, länder är det i stället ett tecken för kvinnans könsorgan. Fast inte i Japan – där betyder det “pengar”…

I bland annat Grekland betyder det “nej” om man nickar. Om man drar i örsnibben kan det i olika länder betyda antingen att maten är god, att någon inte betalar för sina drinkar – eller något sexuellt, vad förstår jag inte riktigt. Och tummen upp kan även vara en förolämpning…

Flera exempel på kroppsspråk världen över i “Body Languages around the world”:

Personliga olikheter gör ju inte missförstånden färre. Kroppsspråket är en del av vår personlighet. De som rör på kroppen när de pratar, och har ett avslappnat kroppsspråk, verkar också bjuda mer på sig själva. Det behöver inte nödvändigtvis vara sant, men gesterna är ändå viktiga: En person som pratar utan att röra på kroppen är helt enkelt sämre på att kommunicera.

En klassiker är president Trumps första möte med Angela Merkel 2017, när Trump verkar vägra att skaka hand med Merkel trots att både pressen och hon ber honom. Jag har sett en teori om att han helt enkelt är lomhörd, men hela kroppsspråket är väl snarare det man kan se hos en trumpen treåring, som inte fått sin vilja fram. Och det hade han kanske inte heller. Jämför gärna med Merkels kontaktsökande kroppsspråk.

Flera krönikor på temat “Hur funkar vi?” finns på Lenaskriverier.com.