STOCKHOLM/KRÖNIKA Vad förväntar man sig av en person som följer med som sällskap under ett besök på vårdcentral? Ja, att personen är med och stöttar en – och inte borrar blicken i sin mobil! Men just det hände när jag själv skulle träffa läkare.

Platsen är en vårdcentral centralt i Stockholm. Jag slår mig ner i det just då helt tomma väntrummet. Men efter en kort stund kommer två kvinnor, en äldre och en betydligt yngre, kanske den äldres dotter eller nära anhörig, av deras utseenden att döma.

Den yngre kvinnan har precis hunnit sätta sig när hon nästan omedvetet tar upp sin mobil, som för att beväpna sig om något väldigt oförutsett skulle inträffa. Eller för att bara ha något att göra eller hålla i.

Hon tittar intensivt på mobilen och upptäcker plötsligt att hon missat ett arrangemang. Uppenbarligen var det något hon gärna hade velat delta i, som om hon hade missat en konsert eller något annat väsentligt. Hon kan inte hålla besvikelsen inom sig.

-Nej, det är inte sant! Jäklar, var det i går, åh, det missade jag, skit också, säger kvinnan upprört som om hon talade för sig själv.

-Hur kunde jag missa det!, fortsätter kvinnan som knappt verkar märka att hon faktiskt sitter med som sällskap.

Hon fortsätter ventilera sin upprördhet och besvikelse över det missade evenemanget, suckar emellanåt som för att få ur sig något mentalt jobbigt. Hon är helt uppe i sig själv och mumlar något om att hon har alldeles för mycket omkring sig.

Hennes anhörig försöker trösta henne men hon är fortfarande så djupt inne i det tråkiga hon just upptäckt och hur hon alltså kunde missa det till synes självklara som hon bara skulle vara med på. Kanske en middag med kungafamiljen eller någon annan hög potentat eftersom kvinnan blir så upprörd. Vad hon skulle ha sagt eller gjort om hon hade varit på en annan plats kan man bara spekulera i. Att jag sitter bara ett par meter från kvinnorna och inte kan undgå att höra missen hon klandrar sig för verkar kvinnan inte bry sig det minsta om.

Hon verkar heller inte bry sig så mycket om att den äldre kvinnan ser aningen uttråkad ut när hon knappar på telefonen och ringer ett samtal. Hon beklagar sig för den hon ringer upp misstaget hon just insett att hon gjort. Samtalet verkar aningen onödigt eftersom den uppringde, av kvinnans ansiktsuttryck att döma, bara kan beklaga det kvinnan insett. Men hon gjorde det kanske för att bolla det inträffade med någon annan än sitt sällskap.

Efter det korta samtalet fortsätter hon kolla i mobilen och vänder inte blicken mot den andra kvinnan. I stället fortsätter hon att sucka som för att mentalt bearbeta chocken, sedan konstaterandet och försöka förstå att det som inte fick hända just gjorde det.

När jag reser på mig för att gå in till husläkaren sitter kvinnan fortfarande och bläddrar på mobilen. Hon har inte släppt den med blicken. Frågan är om hon själv vet vad hon kollar efter. Kanske att ögonen vet det och via hjärnan ger order till händerna att hålla ett fast grepp om luren. Kvinnan verkar göra det för att försöka bearbeta något jobbigt hon inte hade räknat med.

Efter läkarbesöket är de två kvinnorna borta. Men den äldre av dem var kanske så van vid att hennes sällskap var fullt upptagen med mobilen, var de än befann sig, att hon förlät beteendet för att hon ändå hade någon vid sin sida.