I går gick jag till min tunnelbanestation Björkhagen. Jag promenerade lugnt dit och idag stod jag till och med och väntade några minuter på mitt tåg innan det kom. ”Ja, vad är det med det då, kanske du undrar? ”

Det är ett mycket stort steg för en tidsoptimist. Vi tidsoptimister har ett helvete. Jag ska berätta varför.

Jag vaknar. Direkt i sängen kommer jag på tusen saker jag ska göra just den här dagen. Jag vill ligga kvar i sängen och gosa med katten, städa hela lägenheten, baka frukostfrallor innan någon annan har vaknat, ta en långpromenad, handla och bjuda vännerna på middag på kvällen. Förutom att gå till jobbet som vanligt. (Eller egentligen vill jag cykla längs med Årstaviken och Tanto, så att jag kan njuta av vattnet och solen)

Jag hinner för det mesta inte med ens hälften av det jag i förväg har planerat. Och då får jag dåligt samvete, för allt jag inte hann!

Jag tror uppriktigt dessutom att jag ska hinna tvätta alla fönster, bada badkar, laga mat och baka karelska piroger på en timme innan gästerna kommer!

När de väl kommer är jag är blöt i håret och osminkad, jag låter dem vänta i trapphuset medan jag klär på mig. Maten inte klar  gästerna får hjälpa till att laga den och jag är högröd i ansiktet och förbannar mig själv för att jag inte hinner umgås med min vänner när jag ändå har bjudit hem dem. Jag förstår inte heller varför det ska vara så svårt.

I mitt hem har det varit mina barn som har fått säga åt mig att skynda mig när jag skulle gå med dem till skolan, och så har de kommit försent, för att jag inte har kunnat hålla tiden.

Är det någon som tror att det är kul?

I vissa sällskap kan man ibland få höra att den som kommer försent innerst inne vill det. För att man får uppmärksamhet då.

Det är det löjligaste jag någonsin har hört. Jag hatar att komma insläntrande sent på föredrag eller möten. Jag vill inte alls ha den uppmärksamheten, men kanske har vi inte blyga personligheter? Vi dör inte för att alla tittar på oss, men vi tycker inte det är roligt.

Förresten, för att tala om möten. Jag jobbade i kyrkan i elva år och för det mesta hade jag mycket coola arbetskamrater som tolererade mig, men en gång kom en prästkandidat som fick spader. Hon fick bara helt spelet när vi skulle samarbeta och fick för sig att jag kom försent för att hon skulle få göra alla förberedelser själv och det gick så långt att vi skulle ha ett möte med chefen om problemet.

Jakom sju minuter försent till det mötet. Men gulle min chef, kyrkoherden, han lät oss tala ut och jag förklarade att jag bara jobbade på lite snabbare om jag var lite sen och att det inte alls var meningen att hon skulle ta mitt jobb, så han sa ”Vad är problemet?” och så var den saken ur vägen.

Ibland blir jag lite avundsjuk på folk som alltid är i tid och som verkar ha helkoll. En gång hörde jag en kvinna berätta om hur nervös hon hade varit som barn. Hon detaljstyrde hela sin skoldag kvällen innan.

Hon berättade att hon till och med bestämde hur hon skulle lägga sin skolväska i knät på skolbussen i förväg. Den där historien i all sin sorglighet berörde mig ändå på ett konstigt sätt. Att kunna vara så planerande!

Att vara vän med en tidsoptimist har helt klart sina nackdelar, du får nästan alltid stå och vänta. Tidsoptimister försöker därför kamouflera sitt handikapp genom att till exempel föreslå att ni ska träffas på ett fik istället för ett gathörn, så att du inte ska ha så tråkigt när du väntar.

Jag har också andra knep och uppfostringsmetoder för mina vänner, som att de ska ge mig en tid som ligger cirka femton minuter före den egentliga tiden man ska ses. Men bara till mig. Jag ska helst var lite smått osäker på vad det för tid som gäller och då lyckas min ankomsttid bli ganska acceptabel har jag märkt.

Ett annat knep jag har, det är att samtliga klockor som jag har i mitt hus alltid går några minuter före och helst ska jag inte veta exakt för då funkar det inte. Jag måste liksom lura mig själv lite grann.

Fördelen med att ha en vän som tidsoptimist däremot, är att om DU kommer försent någon gång så blir tidsoptimisten aldrig arg. Nej! Man känner sig så generös, så storsint och blir nästan glad. Jag tycker det känns underbart helt enkelt när mina vänner kommer försent eller strular. Aldrig att jag skulle bli arg.

Varför kan då tidsoptimisten inte bara skärpa sig?

– Ja , det är inte så lätt, kan jag tala om. Det skulle behövas en hjärntvätt tror jag. Ibland gör jag försök, jag upprepar för mig själv :

Att äta frukost tar 20 minuter”

” Att gå till tunnelbanan tar 10 minuter”

Att söka ett stipendium tar 2 veckor”

Kanske är vi i grunden bara oskyldiga livsnjutare. Vi vill hinna med allt som är fint och härligt med livet. Och för att vara helt ärlig, i alla fall för min del, så känner jag en irritation över detta med tider. Det är ju nånting bara påhittat. Någonting som vi här i den moderna välden har hittat på. I ett urfolks samhälle finns ju säkert inga exakta tider. Självklart vaknar man, men man vaknar när solens strålar säger till en att vakna och man blir trött när kvällen kommer och man går och lägger sig. För hundra år sedan kunde även här i Sverige ett kärlekspar bestämma möte i ”skymningen”, någonstans på en ängOch vill vi egentligen ha det så här stressigt? Handen på hjärtat! Det snackas om ”mindfullness” hit och ”mindre stress” dit och ändå är det så förbaskat viktigt för alla med dessa tider och exakta klockslag eller hur?

Så vad ska vi göra, vi tidsoptimisterIngenting, tycker jag. För vi är tids- optimister. Vi vill att vår tid ska vara värdefull och vi är optimistiska om att få ett värdefullt livJag tycker ni resten av den civiliserade mänskligheten ska ändra er. Strunta i era tider och fasta klockslag och så njuter vi tillsammans av livet!

Bild: Helene Du Rietz vid Folhammar på Gotland.