“Jag kom till Kristineberg, “Krillan”, 1909, sen min mamma genom den legendariske Hellaspastorn, kyrkoherden och riksdagsledamoten Klefbeck fått intyg på fattigdom i hemmet. Jag är nu 80 år, men kan än i dag genomleva min förtvivlan inför avskedet från loppor och vägglöss och fattigdom, plågor som för övrigt delades av de flesta. Vi bodde i en kåk på Söder, vid en liten gatstump som låg mellan dåvarande Hammarbygatan (Bohusgatan) och Ringvägen. Den hette Privatgatan, och var nog privat, för om fyllgubbarna hann in på den blev dom inte tagna av polisen.”

Så skriver Sven Petersson i “Frimurarbarnhuset i Kristineberg 1908-1916“. Hans mamma Augusta Ingeborg Petersson jobbade i Diakonissanstaltens tvättstuga, pappan Johan Ferdinand var smed, och Sven var yngst av fyra syskon. 1906 dog pappan av “fattigmanssjukan” lungsot (TBC) på S:t Görans sjukhus, efter två år på allmän sal, där han det sista kvartalet bara kunde viska. Han blev 42 år.

Familjen bodde i enrummare och hyrde tidvis ut köket, med rätt att vara där för matlagning. I köket fanns kallvatten, zinkdiskbänk och vedspis, i rummet fanns kakelugn. “Vi bodde på nedre botten och på morgonen var vattnet ofta fruset i hinkar och baljor. Det gjorde loppor och vägglöss mindre livaktiga, och ingen frös ihjäl så vitt jag minns.” Trots uthyrningen räckte inte pengarna för änkan.

Att komma in på barnhuset var en ynnest förbehållen välförtjänta fattiga. Frimurarbarnhuset tog endast emot friska och välartade barn födda inom äktenskapet. I reglerna stod att en förälder skulle vara ensam om försörjningen, alltså änka eller änkeman, samt att fattigdomen skulle vara klart dokumenterad. Mamman Augusta Ingeborg vädjar i sin ansökan:

“Som det är min mans önskan intill det sista, att jag skulle försöka att få vår Gosse Sven Johan Erik Pettersson in på Frimurarbarnhuset, är det äfven min önskan att vår ansökan till Frimurar Barnhuset blef beviljad. /Venligen Augusta Ingeborg Petterson”.

Änkans före detta arbetsgivare Charles Backmans intygar i ett brev till barnhuset att hon är en ordentlig, arbetsam och plikttrogen kvinna. Och skriver att det vore synd om den lille pojken i brist på tillsyn skulle ”råka ut för gatans faror och otyg”. Sven Petersson hör också till den utvalda skara som accepteras av Frimurarbarnhuset. Han är sju år när hans mor lämnar in honom på barnhuset i Kristineberg och blir kvar där i nio år.

Avdelning 1, fotograf okänd (CC-BY) Stockholms stadsarkiv via Stockholmskällan

På gamla dar satt den f d barnhusbarnet i Johanneshov och skrev ner sina minnen. Manuset skänktes till Stockholms stadsmuseum och blev till boken “Blåmjölk, gäspa, katekes och pissluntor : minnen från Frimurarbarnhuset i Kristineberg 1908-1916”, som man kan läsa på Stockholmskällan, och som har inspirerat till Rolf i Fogelströms roman “Mödrar o Söner”.

Frimurarnas barnhus var en av Stockholms äldsta anstalter för barnavård, och hade funnits ända sedan 1753, från 1867 i Kristinebergs slott på Drottningholmsvägen. Där fanns slöjdsalar, skolsal, badhus, kök, matsalar och sjukavdelning. Pojkarna fick lära sig skomakeri eller snickeri av skickliga yrkesmän, medan flickorna skulle läras upp till ”dugliga tjänarinnor”. Dom flesta lämnade Krillan i 16-årsåldern, och hade då ett yrke att falla tillbaka på.

På Krillan bodde drygt 100 pojkar och ett femtiotal flickor i åldrarna 7–16 år. Verksamheten finansierades av donationer från frimurare, men var till viss del självförsörjande, inte bara med färskvaror från lantbruk och handelsträdgård, utan verkstäderna för järnslöjd, snickeri, skomakeri, skrädderi och målning användes dessutom till både reparationer och nytillverkning. Alla som lämnade Krillan fick med sig en reskoffert av furu, och skomakeri och skrädderi bjöd på två par skor och två kostymer “av ett material som förmodligen inte finns i dag”.

De första skolåren sköttes undervisningen av barnhusets (givetvis ogifta) fröknar och bestod till minst hälften av kyrka, psalmvers och Luthers katekes samt syndabekännelsen.  Sedan blev det Kungsholms folkskola, som var ny då. Innan den fanns hade man gått hela skoltiden hos fröknarna. Bilden nedan visar Olga Svensson, lärarinna vid Frimurarbarnhuset i Kristineberg och barnhusbarn, död 1920.

Olga Svensson, fotograf okänd (CC-BY) Stockholms stadsarkiv via Stockholmskällan

Ordningsmannen kallades av någon anledning Klumpen och var avskydd av alla ungar. Han hade den föga avundsvärda uppgiften att hålla ordning på hundratals ungar (ungefär hälften tonåringar) utomhus på ett markområde, som sträckta sej ända ner till Ulvsundasjön.

Det mest spännande undervisningsmaterialet vi hade var ett riktigt skelett, som vi kallade Benjamin och som måste ha varit med länge, för i livstiden sades han ha varit rysk krigsfånge. Han hade löstagbara armar, som dom större grabbarna ibland använde för att skrämma dom yngre: Med hjälp av en spik tog man sig enkelt in i rummet där Benjamin förvarades, hämtade en arm och letade i sovsalen reda på ett lättskrämt offer som man väckte genom att knacka honom på pannan med skelettarmen. Någon annan funktion verkade inte skelettet ha – från tredje klass skedde ju undervisningen i Kungsholms folkskola.

Vi var jämt hungriga, helt enkelt för att vi sällan fick äta oss riktigt mätta. Vi fick mat på regelbundna tider och i allmänhet var vi friska, men sugna på mat som en rökare som inte kommer åt att ta sig ett bloss.

Klockan 7 på morronen fick vi alltid ölsupa, vilket på Krillan kallades Gäspa, varför visste nog ingen. På matsalens långbord skulle 170 barn utspisas samtidigt, så när den sista tallriken fått sin Gäspa var den första redan kall. På grund av bristande kylmöjligheter var mjölken sommartid i regel gällen och smakade vedervärdigt.  Nedan är matsalen dukad till festligt kafferep 1928.

Matsalen 1928, fotograf okänd (CC-BY) Stockholms stadsarkiv via Stockholmskällan

Till Gäspan fick vi en halv skrädrågkaka, som egentligen inte fick ätas förrän klockan 9 tillsammans med ett glas vit mjölk vi fick i skolan när vi lämnat en pollett, som också delades ut vid morgonmålet. Halv två var det middag och halv fem serverades något som kallades “vula” och bestod av blåmjölk (skummjölk), sommartid ofta gällen, och en bit torrt bröd. Klockan 7 var det kvällsmål med gröt och blåmjölk.

Före varje måltid blåstes till militär uppställning av ordningsmannen Klumpen. En annan likhet med det militäras mässar för officerare, underofficerare och manskap var den stora skillnaden mellan den fina ”frökenmaten” som utspisades i det magnifika flickhemmet, och maten i den stora barnmatsalen i en av de gamla huslängorna.

Vi var ju pluggisar med Kungsholmskillar, som inte hade (frimurar)kors i mössan som vi. En hade föräldrar med matvaruaffär, och fick alltid goda mackor med sig hemifrån: färska frallor med prickig korv, leverkorv, leverpastej, medvurst, salt kött… Han visste förstås att Krillangrabbar alltid var hungriga och kunde lova en hel fralla med valfritt pålägg till den som klådde upp någon han inte själv vågade sig på. Ibland fick man frallan, ibland gick man från uppgörelsen med blodig näsa och blåtira, men utan macka.

Syster Karin 1924 av Fredin (CC-BY), Stockholms stadsarkiv via Stockholmskällan

Slagsmål grabbar emellan ansågs fostrande och stärkande för karaktären, och utan tillhyggen var de i regel ganska ofarliga. Men när de större grabbarna slogs kunde blodvite uppstå och kräva omsyn på “sjukan”. Det fanns en sjuksal med minst fyra sängar.

Sjukavdelningen förestods av sjuksköterskan med rött eller blått kors på vänster arm. Alla killar var mer eller mindre “förälskade” i syster och knallade ofta och gärna till sjukan med de obetydligaste småsår och skavanker, som oftast lämnades utan åtgärd. Vi ville gärna gifta oss med henne, men hon väntade inte på oss utan gifte sig med en tandläkare istället.

Musikdirektör Fredin var extra anställd vid Frimurarbarnhuset och tecknade gärna karikatyrer av barn och personal, exempelvis bilden på syster Karin 1924.

Bland så många pojkar fanns strykpojkar som alla hunsade med och använde som passopper. En kallade vi Fina, hans händer var blålila och svullna, antagligen förfrusna. Han var en mästare i trädklättring, och när slungbollen eller fotbollen hamnat uppe i en av de höga lindarna skickade man upp Fina, som lätt klättrade upp till toppen trots att träden var grenlösa de första 4-5 meterna. När han fått tag i bollen kunde han stanna kvar uppe i trädet och förhandla om vad han fick för att kasta ner den. Det kunde vara fritt avtåg och en veckas frihet från att passa opp på de andra. Under den tiden såg de äldre grabbarna till att även de mindre lät honom vara i fred.

I sovsalarna fanns 30 sängar, ungefär 170×60 cm. Botten var av juteväv, som väl en gång varit spänd, men nu mest liknade en hängmatta. Troligen låg en filt på hängmattan och sedan under- och överlakan samt ytterligare en filt, men ett tiotal av oss var sängvätare, kallades ”pissluntor” och fick sova på vaxduk. När man vaknade var ju olyckan redan skedd, men man låg kvar i den våta soppan till morgonen, man borde ju skämmas, hette det. Många gånger blev det kallt och ruggigt, men åtminstone i min generation klarade sej alla från lunginflammation. Däremot har det här säkert bidragit till en känsla av mindervärde som aldrig verkar släppa.

För att hålla oss torra hade man bestämt att vi skulle dricka oss otörstiga kl. 12 på dagen och sen vara utan vatten till följande dag. Vi fick till och med äta kvällsgröten utan blåmjölk (vilket inte var någon större förlust). Snattade man vatten från något tappställe i hus eller tvättstuga var det alltid någon som tjallade, så att man som straff fick sitta några timmar på en stol framför sin egen sänggavel med neddragna rullgardiner. Men det gick ju inte hindra oss från att dricka när vi hade hela Ulvsundasjön, där vi dessutom badade två gånger om dagen från vår till höst.

Pojkarnas sovsal, fotograf okänd (CC-BY), Stockholms stadsarkiv via Stockholmskällan

Man fick mycket stryk, oftast utan vittnen, och som liten var man dessutom alltid rädd och ängslig på grund av pennalism och översitteri från äldre elever. Och det var mycket som man kunde straffas för: att ha pallat äpplen, tjuvbadat utan tillstånd eller smitit iväg till “ståndet”, den lilla karamellbutiken utanför grindarna på Drottningholmsvägen. Oftast åkte man fast på grund av Klumpens vaksamhet. Fast ibland lurade vi honom när han lurade på oss när vi kom tillbaks, och vi hade stoppat småsten i godispåsarna. Pastorn lär också ha blivit lurad av en grabb, som fick stryk i våningen där han bodde med hustru och fyra barn. Medan pastorn pryglade honom lyckades grabben sno frimärksrullar från skrivbordet, som han sen sålde.

Ibland fick man springa o köpa tidningen åt pastorn, i en liten snusbod och cigarraffär på Karlsviksgatan, ägd av två gamla fröknar. Där såldes snus, ibland i dosor, men oftast (billigare) som lösvikt i pappersstrut eller påse. Om tanterna var på gott humör kunde grabben med kors i mössan få en klibbig dragerad chokladkula ur en smetig glasburk innan det var dags att kuta tillbaka.

Besöken hemifrån var högtidsstunder, då fick man äta sig mätt. Jag gillade mest bruna bönor och stekt fläsk, och mamma brukade komma med favoritmaten i en karott omlindad med tidningspapper för att hålla värmen. Tricken gick inte längre än till Fridhemsplan, och därifrån till Krillan var det en bra bit att gå. Ibland kunde man av Klumpen få tillstånd att följa mamma ett stycke utanför grindarna på Drottningholmsvägen till en vattenkiosk som det hette då, och bli bjuden på en Citronil med en mazarin. Då var lyckan fullständig. Jag funderade inte då på om det fanns pengar för såna utsvävningar, men jag minns att mamma tog två glas och slog bara några droppar i det ena, för att liksom vara med på noterna, men utan mazarin.

Fyra gånger om året fick man åka hem: annandag jul, påsk, pingst och i augusti. Om man hade gjort något riktigt otillåtet kunde besöket som bestraffning dras in, men det hände sällan. Julfirandet på Krillan var något alldeles särskilt. Halv fem var det uppställning på gården och avmarsch till bönsalen för gudstjänst och julevangelium. Därefter tågade man med musikkåren i spetsen till den stora fristående gymnastiksalen, byggd efter den svenska gymnastikens fader Per Henrik Lings system med ribbstolar utefter hela långsidorna, trästänger, rundstavar, grova hampalinor och kraftiga balansbommar. Till julen dansade alla här, avslutat med en långdans, där den som var sist i det långa tåget for som en skottspole i svängarna. Sen var det dags för julbord och julklappar – allt donerat av ex vis Svanströms pappershandel och konditoriägaren Aug. Reinhold.

Jag minns inte hur det kom sig att jag började spela i Frimurarhemmets orkester, men det gjorde jag. Vi lånades (eller möjligen hyrdes) ut för att spela och bjöds då på mat och förfriskningar. Mest blev det sjöturer med Mälarbåten s/s Aros. Efter båtresorna kom vi hem sent, så man hade ställt upp en stor kopparflaska med blåmjölk och varsin limpbulle. Vi var ju mätta och belåtna och brukade spara limporna för senare konsumtion. Fast en gång hittade Klumpen morgonen efter skelettet Benjamin med en limpa mellan käkarna.

Det bästa tyckte jag ändå var när vi fick spela på St Görans TBC-avdelning inte många år efter pappas död där. Patienterna bjöd på kaffe och färska smörrutor, som hade en strykande åtgång.

Musikkåren 1908, fotograf okänd (CC-BY), Stockholms stadsarkiv via Stockholmskällan

När vår gamla musiklärare Malla märkte mina musikaliska anlag och goda gehör såg han som sin uppgift att leda min förkovran i musikens värld, tills jag 1916 lyckades bli antagen som elev vid gamla Musikaliska Akademien på Stallgatan. Malla bodde med sin familj på Lindhagensgatan, men hade en liten kolonistuga i Hornsbergsområdet, där vi tillbringade många timmar med att lära mig harmonilära. Och så bjöd Malla på stångkorv och potatis. Någon gång var jag hembjuden på kaffe till honom och kunde beundra en tavla i förstoring på väggen ovanför pianot där han sitter till häst som fanjunkare i hästgardets paraduniform med kask, hakrem, plym och hela ståten. Det måste ligga många bistra, hårda och svåra år mellan hans början som trumslagarpojke på 1860/70-talet och den ståtliga musikfanjunkaren på tavlan.

I ena huslängans gavel låg tvättstugan och maskinrummet. Mäster, som vi kallade Mascha, hade yviga Brantingmustascher och skötte maskin- och pannrum med hjälp av en äldre tonåring. Han ansvarade även för den stora Råttjakten och belönade döda eller fångade råttor med fem öre stycket. Det var de enda pengar vi kunde tjäna på Krille och användes främst till julklappar. När jag en gång fick en hel tvåkrona av min äldsta syster sattes den omedelbart in på bank, eftersom det vore oförsvarligt att lämna en så stor slant till en grabb i första tonåren.

Bild: Pxfuel

Råttjägarna fick själva skaffa råttfällor som, beroende på storleken, kostade 75 eller 50 öre och placerades ut på logar, höskullar och vid sädesbingar. De största råttorna släpade iväg med fällorna och måste slås ihjäl. Inklämda i ett hörn reste dom sig på bakbenen, grinade med sina böjda sylvassa tänder och gick till anfall.

Men vi var inte rädda, femöringar hägrade ju. På höstkanten när säden tröskades och magasinen sopades rena myllrade det fram råttor, som vi slog ihjäl med skyfflar, eller med knytnävar och stenar. När vi delade upp bytet fick dom starkaste grabbarna flest råttor, oavsett vem som tagit dom.

I maskinrummet höll man upp råttan i svansen, varpå Mascha ritade ett streck i råttjournalen och sa: “Kasta’n i fyren.” Då öppnade man luckan till pannan och slängde in råttan, varefter luckan slog igen av egen tyngd. Men en klipsk råttjägare upptäckte att han kunde slå igen luckan utan att kasta in råttan. Istället slängde han ut i den mörka gången, gick ut och återvände från gårdssidan, hämtade råttan och fick den räknad en gång till. Så kunde han hålla på ända tills svansen gick av.

På vintern hade man kylan att slåss med. Vi var ganska dåligt utrustade, åtminstone mot köldgrader: En långärmad bomullsskjorta över ett ärmlöst livstycke av bomull med strumpeband för att hålla strumporna på plats, som gick över knäna. Kalsingar av bomull att fästas med band över vristen. Slutligen kortbyxor, väst och kavaj av ett gammalt tyg som jag tror hette vadmal.

I kök, tvättstuga, mangel och strykrum fanns kvinnliga anställda, som hade god hjälp av händiga grabbar i första tonåren när stora mängder plagg skulle vikas, läggas på duk, rullas på stock och placeras under mangeln, som drevs på rem av ångmaskinen ute i maskinrummet. Alla underplagg hade blyknappar för att klara mangeltyngden. Som tack kunde dom sticka till oss en macka, som till skillnad från skolbrödet hade rikligt med margarin samt inlagd sill med svartpeppar och mycket rödlök.

På sommaren idrottade vi mycket, mest fotboll och slungboll. I fotboll hade Krillan flera grabbar som senare spelade aktivt, i Vestermalms IF, Olympia, Hammarby och Stockholmskamraterna. Och så badade vi som sagt i Ulvsundasjön två gånger om dagen från vår till höst. Jag tror ingen lämnade Krillan utan att kunna simma. Framför allt var vi inte rädda för vatten.

Badande Frimurarpojkar , fotograf okänd (CC-BY), Stockholms stadsarkiv via Stockholmskällan

Efter nära 70 år besökte jag mitt gamla Krillan, men hittade det inte, även om själva huskropparna finns kvar, renoverade och uppsnyggade. Där vi låg och rensade oändligt långa rader från ogräs, i värsta fall brännässlor och tistlar, ligger nu Krillans krog. Helst hade jag velat träffa Benjamin, men han lär småningom ha fått göra den sista resan till gamla Karolinska institutet i sällskap med vår värderade ordningsman. De åkte tillsammans på släpvagnens plattform i “splendid isolation”, mitt i trafikrusningen. Sägs det.

1930 samlades pojkarna vid avflyttningen från Frimurarbarnhuset i Kristineberg till Blackeberg.

Avflyttning 1930 (CC-BY), Tidén, H, Stockholms stadsarkiv via Stockholmskällan