SOMMARLÄSNING Karl Johan Lidberg skulle fylla 16 år när han åkte fast första gången, för stöld av en röd damperuk. Då hade han redan börjat uppträda som damkomiker och han lånade peruken (värd 35 kr) under falskt namn för att provsjunga på Novilla varieté på Djurgården. Eftersom han inte återlämnat peruken anhölls han av “detektivkonstaplarna” Jansson och Öberg i Gröna Lund. Det visade sig att han använt peruken vid ett uppträdande på Gröna lund och sen sålt den till en hårfrisörska på Drottninggatan för tre kronor, som han “använt för egen räkning”. Hårfrisörskan lämnade tillbaka peruken till dess ägare, och Lidberg kallades att tillsammans med målsman och medförande prästbetyg inställa sig i Kgl. Poliskammaren. I polisrapporten förtydligas: “vid hemtnings påföljd”.

Bilden ovan visar det första kända fotografiet av Karl Johan Lidberg (t v), just fyllda 18 år och tillsammans med f springgossen Sven Ludvig Pettersson efterlyst för stöld av pengar och damkläder. (Observera spegeln på axeln, som gör att man ser ansiktet från två olika håll på samma kort.)
Ur tidningen Polisunderrättelser 1901 (CC-BY), Stockholms stadsarkiv via Stockholmskällan. (https://stockholmskallan.stockholm.se/post/30447)

I november 1901 skriver SvD om “Farliga damimitatörer”. Då har Lidberg och Pettersson häktats i Köpenhamn och erkänt att de stulit bland annat en “bébékostym” och diverse damartiklar till sina föreställningar som damimitatörer.

I en SvD-artikel 1903 kallas han “Dömd yrkesbedragare”. För pengar han kommit över genom bedrägeri har han hyrt sommarnöje vid Djurgårdsbron, där han även försörjt en flicka och en femtonårig arbetslös f d “springgosse”. (Kan det vara Pettersson?) Med dem hade han besökt utvärdshus och Hasselbacken samt beställt hyrkuskekipage “för sin sjuka moder” och sprungit från betalningen eller lämnat falska uppgifter.

Eftersom Lidberg “tydligen var en farlig och förslagen inbrottstjuv” dömdes han till straffarbete i 1 år och 10 månader samt att i två år utöver strafftiden “vara medborgerligt förtroende förlustig”, dvs inte få rösta, vittna i domstol, inneha offentlig tjänst eller arbeta i ett yrke som krävde “god frejd”.

Fd kyparen Karl Johan Lidberg 17 år, polisfotografi 1901, Stockholms stadsarkiv SE/SSA/0023/01 (CC-BY) via Stockholmskällan
(https://stockholmskallan.stockholm.se/post/30720)

Många av stölderna verkar handla om att skaffa scenkläder för att kunna uppträda som “damimitatör” på varietéer och marknader. Bilden nedan visar Lidberg i scendräkt under artistnamnet Charles Leidberg. I Polismuseets arkiv finns han bland “Manliga transvestiter i kvinnokläder 1895-1943” och “Sedlighetsförbrytare och bedragare”, men det finns inga anteckningar i polisprotokollen om något sexuellt relaterat brott. Möjligen var han homosexuell, för det betecknades av polisen vid den här tiden som sedlighetsförbrytare.

Porträtt av damimitatör Charles Leidberg i scendräkt. Fotograf okänd (CC-BY), Sthlms stadsmuseum SSMN002357 via Stockholmskällan
(https://stockholmskallan.stockholm.se/post/30477)

I polisförhör uppgav Lidberg att han föddes den 29 November 1883 i Nikolai församling, som son till änkan Johanna Karolina Lidberg och målaren Carl Johan Tunius Berg. Och i en radiointervju på 1940-talet berättade han att han växt upp i Gamla stan med sin mamma och fem systrar, och det var därifrån hade fått “det där feminina”. Vid hans framträdanden kunde publiken råka i dispyt om han var en hon, eller om hon var en han. Han gifte sig 1932 (med en kvinna) men det varade bara två år.

I början av 1900-talet var prostitution lagligt i Sverige, liksom att bära det motsatta könets kläder. Polisen hade inget intresse för om en man uppträdde som en kvinna – om han inte använt kläderna vid bedrägeri. Däremot blir Lidberg många gånger dömd till tvångsarbete för lösdriveri. Åtminstone en gång försökte han fly:

När “artisten Karl Johan Lidberg” vintern 1912 riskerade att återigen bli häktad för lösdriveri hoppade han ut från andra våningen i ett hus. Han fördes till Provisoriska sjukhuset på Åsögatan, men hade mirakulöst nog kommit undan med ett blåmärke på höften. Det bedömdes som självmordsförsök och han fick stanna kvar på sjukhuset. Efter några dagar rymde han och lyckades hålla sig undan i några månader innan han häktades och dömdes till två års tvångsarbete på Karlskrona fästning för lösdriveri.

Om lösdriveri: Birger Magnussons stadga från 1303 kallas ibland Sveriges första lösdrivarlag. Enligt den skulle alla landstrykare skaffa sig tjänst eller straffas med ”spöslitning och öronens avskärande”. Under 1800-talet var risken stor att man sågs som en lösdrivare om man var fattig, hemlös eller arbetslös, och att vara lösdrivare var olagligt. I 1871 års fattigvårdsförordning stod: “Enhvar, som är arbetsför, skall utan fattigvårdssamhälles betungande försörja sig själf och sina minderåriga barn, så ock arbetsför man sin hustru.”

Enligt 1885 års lösdriverilag var det inte längre olagligt att vara lösdrivare, man kunde istället dömas till tvångsarbete – vilket samhället såg som en behandlingsinsats och inte ett straff. Och lösdrivare var “envar som sysslolös stryker omkring från ort till ort utan att äga medel till sitt uppehälle eller undanlåter att på ett ärligt sätt försörja sig samt för ett levnadsätt som kan skada allmän säkerhet, ordning och sedlighet.” Lösdrivarlagen ersattes 1965 av en lag om “samhällsfarlig asocialitet”. Först 1981 avskaffades den helt.

Nästan all information om Karl Johan Lidberg kommer från polisens rapporter och efterlysningar. Men 1920, strax efter första världskriget, gick han en utbildning till sjukvårdare, och i betyget från Röda korset får man en annan bild av honom. Där står att han visat stort intresse och väl tillgodogjort sig utbildningen, samt: “Som Lidberg alltid visat ett försynt och stillsamt uppträdande synes han mig äga de egenskaper i övrigt, vilka böra ställas på en sjukvårdare. Då han nu söker vinna anställning i den till Estland avsedda ambulansen vill jag honom till det bästa rekommendera.”

Hur det gick med ambulansjobbet framgår inte, men två år senare hade Lidberg använt sitt Röda kors-märket på ett kreativt sätt. Han anklagades för inte mindre än 48 olika bedrägeribrott vid ett och samma tillfälle, genom att lägga beslag på pengar han samlat in till Rädda barnen och “Hjälpkomitén för Sibiriska krigsfångar”. Då skrev han ett långt och välformulerat brev till Rådhusrätten för att förklara sig.

“Att jag kom att förskingra dessa penningar berodde nog på att jag ej under nära ett år jag innehaft listorna blivit påmind att redovisa då jag med anl. av detta såg att det ej var så brådt utan att jag vid tillsägelse om redovisning skulle kunna skaffa medel till detsamma.” Och ingen hade sagt åt honom att han inte fick använda sitt Röda Kors-märke när som helst. Han hänvisar även till betyget från Röda korset:

“Att jag ej velat leva av bedrägerier visar bäst de många sysselsättningar jag haft då jag tillgripit vad arbete som helst för att slippa gå sysslolös. Även beder jag att få framhålla att jag på 18 år (Anm: alltså sen han blev myndig) endast en gång blivit ådömd straff näml. 1918 två mån. straffarbete, samt att jag ej misskött mig under den tid jag varit vid Röda korset visar medf. betyg.
Till sist anhåller jag att om möjligt straffet måtte bliva enkelt fängelse.”

Det framgår inte hur det gick i rådhusrätten den gången, men 1931 åkte Lindberg fast för att som “tågråtta” ha tagit en plånbok med 320 kr samt värdepapper för 1000 kr från sovande passagerare på nattsnälltåget. Det blev fyra månaders straffarbete för första resan stöld.

Källa: Stockholmskallan.stockholm.se