Sagan om Slakthuset – från bloddrickande(?) slaktare till ny stadsdel med rikt utbud av mat, kultur och upplevelser.

Jag föddes på fyrtiotalet och bodde mina första tolv år i ett av de nya funkishusen söder om Söder, inte långt ifrån det som långt senare blev Globen. Nu är det Slakthusets tur att förvandlas, enligt “Stockholm växer” till en “unik stadsdel för bostäder, näringsliv och handel med fokus på mat- och kulturupplevelser. De kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna kommer att bevaras och fyllas med nytt innehåll.”

Sthlm stads slakthus 1920 (Public domain), via Wikimedia

I mars 2021 åkte vi dit och tog kort på en del av de hus som 1912 blev det nya moderna Slakthuset. Att ett sånt behövdes förstår man när man läser vad en dansk veterinärkonsulent 1902 bland annat skrev om kötthanteringen i Stockholm: “otvivelaktigt salubjudes det mesta af småslagtare rundt omkring på stadens torg från öppna stånd och vagnar.” Det låter ju mindre hygieniskt. Enligt de gamla skråförordningarna hade man ända sen 1600-talet bara fått slakta i “stadens rätta slaktarehus”, där det fanns viss kontroll. Men i mitten av 1800-talet upphörde förordningen att gälla och varje svensk fick rätt att slakta och sälja själv, åtminstone om man höll sig i de delar av staden som var mindre fina eller tätbebyggda.

Söder om Skanstull samlades både krogar och slaktare, vars hårda arbete delvis betalades i brännvin. Tillsammans med “rytande slaktarhundar” och en del högljudda grisslakter skapade de en ganska stökig miljö.
Det gick även rykten om att slaktarna inte bara söp: “Dom drack blod, dom satarna, som vi dricker vatten.”

Vid Skansbacken låg det första värdshuset utanför södra tullen, och en tid fanns här också hyrstall: Folk från landet parkerade sina hästar och vagnar på gården, tog sig en snaps och promenerade in till stan. Utanför tullen var krogen utom räckhåll för stadens polis, vilket inte gjorde saken bättre. 1838 drogs krogtillståndet in, därefter fanns här slaktarbodar.

Det var besvärligt att transportera slaktdjuren ända hit. De kom med båt eller järnväg, oftast till Munkbron och Södra station, och måste sedan drivas genom stan av så kallade lajdare. Många gånger flydde oroliga djur i vild panik, och det lär ha hänt att stockholmare stångats till döds på stadens gator.

1904 köpte Stockholms stad hela Enskede Gård för att bygga inte bara ett nytt slakthus, utan även bostäder som arbetare och lägre tjänstemän skulle ha råd med, och slippa innerstadens mörka, trånga och dyra lägenheter. Resultatet blev Enskede trädgårdsstad och Slakthuset.

BILD (CC-BY): Invigning av Slakthuset 1912. Slakthallen för storboskap dekorerad för invigning. Fotograf Okänd 1912. Objekt-ID: Stockholms stadsarkiv. SE/SSA/2842 Saluhallsstyrelsens arkiv/F10A:4 Fotografier 1912- uå. https://stockholmskallan.stockholm.se/post/27817

I januari 1912 var det dags för invigning av den storartade slakthusanläggningen. På invigningsdagen transporterade ett flaggsmyckat extratåg inbjudna gäster från Centralen till högtidligheterna. I den storslagna slakthallen för storboskap, för dagen utsmyckad med flaggdekorationer och S:t Eriks vapen, hurrade “ett par tusental” för kung, drottning och kronprins. En vecka senare var det förbjudet att slakta på andra håll i staden.

Även det nya moderna Slakthuset valde man alltså att lägga i trakten söder om Skanstull. Det berodde inte bara på att så många av yrkesslaktarna redan bodde där och att marken var billig. Man förutsåg också att transporterna skulle förbättras när den planerade Hammarbyleden kopplade ihop Hammarby sjö med Saltsjön och Mälaren, och räknade med att kunna dra järnvägsspår från stambanan till Enskede. Spårvägen till Södra begravningsplatsen kunde också dras förbi slakthuset och särskilda spårvagnar för kreaturstransport anskaffas. Ända fram till 1928 gjorde åttans spårvagn sen en sväng förbi slakthuset för att även forsla slaktdjur – förutom passagerare, varor och brev. När spårvägen 1951 ersattes med tunnelbanan hette stationen fortfarande Slakthuset, vilket 1958 ändrades till Isstadion för att publiken lättare skulle hitta till stans nya ishockeyrink (möjligen även för att det lät trevligare), och från 1989 heter samma station Globen. Men omkring 2025 kommer den stationen att läggas ned, tunnelbanan från Sockenplan till Hagsätra att överföras till blå linjen, och områdets nya station att heta Slakthusområdet – nästan som förr, alltså.

BILD (CC-BY): Situationsplan över Stockholms stads slakthus https://stockholmskallan.stockholm.se/post/27794 Skapad 1912 – 1920. Objekt-ID: Stockholms stadsarkiv. SE/SSA/2842 Saluhallsstyrelsens arkiv/B7B:1 Trycksaker och blanketter 1912-1999

I 1912 års Slakthus fanns inte bara slakterier och kontor utan även börs- och restaurangbyggnad, bostäder för anställda, marknadshallar, stallar, kylhus. Hanteringen var hygienisk och rationell. De flesta djuren anlände med järnvägen till en lång perrong med 33 väntfållor, och fördes vidare till marknadshallar för att granskas av möjliga köpare. Bortom dem låg slakthusavdelningen, sen kom den stora förbindelsehallen, kylhuset samt ångpanne- och maskinhuset med ångpanneskorsten och ett vattentorn med cisterner för varmt och kallt vatten.

Man bedrev även viss folkbildningsverksamhet: stockholmarna uppmuntrades att köpa kött försett med Stockholms stads slakthus blå stämpel och 1913 bildades i Slakthus- och saluhallsstyrelsens regi en kommitté med uppdrag att utöva “upplysningsverksamhet angående rationella hushållsmetoder”. Husmödrarna skulle lära sig att vara sparsamma och tillvarata även mindre smakliga delar av djurkropparna, och göra exempelvis pudding av kojuver.

I Slakthusboden kunde allmänheten handla kött. Förutom försäljningslokal för steriliserat kött innehöll huset paketexpedition och vänthall för spårvägen, som hade sin hållplats intill. Enligt uppgift såldes där en hel del hästfilé och hästbiff. Man kom från när och fjärran för att köpa och många tyckte att hästkött var bättre än nötkött. Ibland köpte man på gammalt sätt en kvarts gris att stycka, förpacka och frysa in. En del av oss som bodde där på 50- och 60-talet minns att stället var välbesökt, expediterna kunniga och varorna högklassiga.

Men allra starkast minnen har vi nog från Ödledammarna som låg mellan nuvarande Globen och Slakthuset, och som jag i efterhand fått veta innehöll inte bara ödlor, utan även kylvatten till det nya Slakthuset. Alla(?) som bodde i omgivningarna, badade där. Inte nog med det: Strax intill kunde man åka cykelspeedway, och klättrade man uppför en brant grusåsslänt var man uppe på en fotbollsplan som spolades till is på vintern, så att man kunde åka skridskor. När Ingemar Unge annonserade efter “Ödledammare” till sin bok “Paradiset under Globen” fick han på två dagar in 180 berättelser, varav 25 fick plats i boken. De kom från personer födda mellan 1913 och 1963 – flera generationer ödledammare.

I dammarna hade man badat man långt före vår tid – fast det nog aldrig varit tillåtet. Eller ofarligt. 1911 rapporterades flera drunkningar och tillbud och 1912 skrev SvD att en liten pojke räddades i sista stund när “spårvagnsförare nr 46”, som just passerade med en spårvagn, fullt påklädd kastade sig i vattnet. En del var moraliskt upprörda över badandet alldeles invid spårvagnen. I maj 1913 skrev sign Spårvagnspassagerare om det “skandalösa badlifvet i vattengroparna vid Enskedespårvägen”: “Är detta badställe af nöden för Enskedebornas välbefinnande, då må ock den det vederbör uppsätta ett högt plank rundt dessa gropar, så att den manliga nakenheten inte vidare må såra hederliga kvinnor och män, som nödgas passera platsen och ofta tom vänta där för vagnmöte en eller flera minuter.”

Och redan några dagar senare var en poliskonstapel på plats och SvD rapporterade att “Möllebadandet vid Enskede har tagit en bråd ände”. Det var mest småpojkar som badat, men: “konstapeln hade iakttagit att även äldre karlar, hufvudsakligen lösa personer, hållit till och badat i groparna samt därunder dels sprungit omkring, dels suttit och spelat kort i närheten i fullständig paradisdräkt.” Ett år senare blev en arbetare dömd att böta 10 kr när han gjort ett försök att ändå bada i vattensamlingen.

Men när vi badade där fanns ingen polis, ändå var åtminstone barnen nakna.

BILD: Lena o Peter i Gropen 1951. https://enskedebilder.files.wordpress.com/2019/03/gropen-lenaopeter-2.jpg

Nu ska alltså Slakthusområdet bli en del av “Söderstaden”, tillsammans med Globenområdet, Gullmarsplan och södra Skanstull. Om tidplanen håller börjar inflyttningen år 2025/26, den nya tunnelbanan körs igång 2030 och hela området beräknas vara färdigt 2033. Man har redan rivit en hel del och här finns ett antal verksamheter med mer eller mindre oviss framtid.

Börshuset, sett från Slakthusplan

Slakteriverksamheten lades ner redan 1991 på grund av bristande lönsamhet, även om nödslakten fortsatte en bit in på 2000-talet. Nu finns här norra Europas största partihandelsområde för kött och chark, 2009 flyttade Restaurangakademien in i den gamla panncentralen, och inte långt därifrån ligger Stockholms hotell och restaurangskola. Dessutom finns bl a ateljéföreningar, produktionsstudios för konst, musik och scenografi och en nystartad hembygdsförening. Med femårigt tillfälligt bygglov, som kan förlängas till max 15 år, byggdes 2019 Stockholms största modulhuskvarter för nyanlända i det gamla spårområdet mellan Hallvägen och Trädskolevägen.

Nattklubben Slakthuset, i fd Forsbergs Charkuteri- och konservfabrik, presenterar sig stolt som “Electronic dance music Nightclub situated in an old slaughterhouse in Stockholm’s meatpacking district.” Tarmrenseriet och dyngboden har redan renoverats och i den katedralliknande lokalen finns nu klubb- och kulturlokalen “Slaktkyrkan”. Ägaren uppskattar särskilt att här inte finns några bostäder (än): “Skönt att inte ha några grannar och slippa tänka på störningar, speciellt om man har stora artister som kräver ett visst ljud”.

De som nu finns på området uppskattar både de låga hyrorna och områdets “oömma och delvis ruffa karaktär. Och när vi gick omkring och tog kort på de gamla husen blev en man MYCKET förgrymmad, han verkade tro att det var honom jag fotade. Kanske en ättling tilll de gamla slaktarna?

Källa: www.enskedebilder.com