Populärhistoria berättar om den revolutionerande moderna telefonin som introducerades i slutet av 1800-talet. För att hålla igång den krävdes många händers arbete: Snörflickor, kopplerskor, nummerflickor – så kallades de många kvinnor som under 90 år, från 1880 till 1972, för hand kopplade fram samtal i telenätet.

I Claës Lundins bok “Nya Stockholm – 1890” beskrivs apparatsalen i det nya specialinredda telefonstationen på Malmskillnadsgatan, som när den invigdes 1887 var världens största. (Det kan man läsa mer om här.)  Man möts där ett sorl av kvinnoröster, och “de unga damerna förekomma oss som ett fruntimmerssällskap i en elegant salong, ty så ser apparatsalen ut med sin brüsselmatta och smakfulla utstyrsel.”

Bilden visar “Allm. Telefon ab:s första telefonsal vid Malmskillnadg. 30” när den var alldeles ny. Brüsselmattan syns tydligt.

Apparatsalen 1888, fotograf okände (Public domain), via Wikimedia Commons

De unga damerna behövde inte utföra grovsysslor, anstränga ögonen med sömnad, smutsa ner sig, ha stora kunskaper eller utsättas för oförskämda kunder (de slapp åtminstone se dem): “Hon sitter oantastad på sin stol, har en trygg tillvaro, är en fin dam i en fin omgifning.” Det var ett fint jobb, i början var telefonisterna faktiskt inte sällan av adlig börd. Men författaren fortsätter: “Och likväl är den damens stillsamma arbete sådant, att det kanske snart nöter ut henne.”

Med de nya fina lokalerna och expeditionssystemet hade sjukfrånvaron visserligen halverats, till knappt en dag av 100. Men arbetet var krävande. Dagen indelades i fyratimmarsskift, under vilka man inte fick lämna sin stol: varannan dag arbetade man kl 8-12 plus 15-18, varannan 12-15 plus 18-22, med ett par veckors sommarledighet. För det fick man 50 kronor i månaden. Nattvakten hade något högre arvode samt en och en halv dags ledighet efter avslutat pass. För alla som tjänstgjorde på kontoret, ingenjörsbyrån eller stationerna satte bolaget dessutom in 2 kr i månaden – under förutsättning att de själva sparade minst lika mycket. Pengarna fick inte tas ut förrän den anställde lämnat sin tjänst – i särskilt ömmande fall kunde bolagsstyrelsen dock medge undantag.

Trots att arbetet alltså kunde vara slitsamt var det inte svårt att få tag i telefonister. I början av 1889 hade över 300 skickat in sina ansökningar, fast antalet anställda inte ens uppgick hundra.

Under många årtionden var Telegrafverket landets största arbetsgivare för kvinnor. De var lågt betalda, eftersom de inte förväntades vara familjeförsörjare. Telefonister som ville gifta sig måste i princip sluta, enligt en regel från 1867, som även gällde telegrafister och hade tillkommit när Telegrafstyrelsen fått in en begäran om att en telegrafist borde avskedas eftersom hon hade förlovat sig med handlaren på platsen – och alltså kunde tänkas avslöja affärshemligheter för honom. Under en tid fanns en specialregel, enligt vilken man kunde behålla jobbet om man gifte sig med en tjänsteman i Telegrafverket, som alltså också var bunden av tystnadsplikten. Regeln fanns kvar ända till 1933, men tillämpades i högst varierande grad.

På landsbygden växte det fram många små stationer, ofta placerade hemma hos telefonisten. Hela familjen deltog i arbetet.

Växeltelefonist 1880, Fotograf okänd, (Public domain) via Wikimedia Commons

I Populärhistoria berättar Anna Persson att fadern visserligen hade ansvaret för den växelstation med nio anslutningar som i början av 1880-talet fanns i föräldrahemmet i Kumla, men det var kvinnorna som skötte den. Annas första uppdrag var att springa ut i köket när någon av de vuxna glömt att slå på larmen och ropa: ”Det jingde.”

När fadern dog blev växeln moderns och dotterns främsta inkomstkälla. Först fanns växeln i jungfrukammaren innanför köket, men 1905 flyttade de den till ett större rum närmare ingången. Allt eftersom abonnenterna blev fler fick man byta växelbord gång på gång, och det var allt fler som kom till telefonhytten och telegramexpeditionen. Öppettiderna var från åtta på morgonen till åtta på kvällen alla dagar, något kortare på söndagar. När modern blev sjuk hade de haft den växande växeln i 29 år och detta hade präglat deras tillvaro. ”Mamma bad till Gud att hon skulle slippa höra telefonen den stund hon skulle dö”, berättar dottern.

Det fanns emellertid fördelar med att vara växeltelefonist på en liten ort: På samma sätt som prästen och läraren kunde hon vara självskriven på bygdens finare bjudningar. Dessutom hade hon koll på allt och alla. Ibland förklarade telefonisten för en uppringande att det inte var någon idé att koppla samtalet, eftersom hon visste att det inte var någon hemma.

På de större telefonstationerna inne i städerna var telefonisternas tillvaro helt annorlunda. Längs tre av väggarna fanns sittplatser vid växlingsbord med sladdar, knappar och en massa små runda lampor som tändes och släcktes. På en upphöjd pulpet vid ena kortväggen satt vaktföreståndaren, ofta en sträng äldre dam, som vakade över arbetet. Det var givetvis strängt förbjudet att prata med sina arbetskamrater, och föreståndaren kunde när som helst gå in och avlyssna samtalen med kunder. Om föreståndaren hade synpunkter blev det förhör.

Apparatsalen i Stockholm 1902, fotograf okänd (CC-BY) Stockholms stadsmuseum SSMD000006 via Stockholmskällan

Ännu på 1950-talet fanns det många strikta regler. Trots att kunderna ju aldrig såg dem fick de unga telefonisterna inte sitta och svara med håret upprullat på papiljotter eller ha shorts när det var varmt. Det ansågs länge olämpligt, till och med oanständigt, att klä sig i långbyxor. Långbyxförbud fanns även på en hel del andra kontorsarbeten vid den tiden, men i växeln ansågs det dessutom “inte förenligt med tjänsten” att bära glasögon! Man borde inte heller vara kortvuxen, för då nådde man kanske inte upp till översta propphålen i växelborden. För att bli anställd måste man dessutom uppvisa läkarintyg på lämplighet och ha passande röst, felfritt uttal samt tydlig och lättläst handstil. De som slutligen antogs fick skriva under en försäkran om tystnadsplikt. Brott mot den kunde leda till avsked.

Det var tillåtet för växeltelefonisterna att gå på toaletten, men de måste invänta sin tur på en ”kisselista” och det fick inte ta mer än ta sju minuter, minsta överdrag medförde anmärkning. Mot menssmärtor kunde vaktföreståndaren erbjuda lite konjak ur sin skrivbordslåda – det lär ha hänt att dosen blev för stor och telefonisten fick skickas hem. Men den hårda disciplinen skapade också en sammanhållning och ett kamratskap som många telefonister har vittnat om, och de flesta verkar ha trivts ganska bra.

På de stora telefonstationerna ringde det oavbrutet, och en statlig utredning hade redan 1901 konstaterat att arbetet var intensivt, enformigt och nerslitande. Telefonisterna fick därför kortare arbetsdag än statliga kontorister, och enligt en regel från 1897 fick de i princip inte jobba mer än fem år, om de inte lyckades avancera till det lugnare arbetet med att koppla interurbana samtal mellan städernas telefonnät. Enligt Telegrafverket var arbetet vid växelborden nämligen ”icke av sådan beskaffenhet att det med erforderlig snabbhet och säkerhet kunde bestridas med äldre personal”. Femårsregeln kritiserades i riksdagen, där Stockholms borgmästare Carl Lindhagen väckte viss uppmärksamhet genom att använda uttrycket ”vit slavhandel”. Allteftersom efterfrågan på telefonister ökade med antalet abonnenter föll femårsregeln på många håll i glömska.

Det växande antalet abonnenter gjorde det i längden omöjligt att koppla alla samtal för hand. Någon har räknat ut att om all telefontrafik i slutet av 1960-talet skulle ha växlats manuellt, skulle det inte ha räckt ens om hela Sveriges befolkning hade arbetat som telefonister. Världens första automatiska telefonstation fanns redan 1892, men i Sverige automatiserades den första stationen först 1924.

Även då fanns det varnande röster: Borgmästare Lindhagen själv protesterade i riksdagen mot att allmänheten gratis skulle ställa in sina samtal, bara för att staten skulle slippa betala för telefonister. “Hur många förlorade arbetstimmar och ökad hjärnansträngning betyder det för svenska folket?” undrade han. Man hade inte heller undersökt automattelefonens inverkan på hörselorganen. Lindhagen själv tyckte sig ha fått ”någon smärta” i vänster öra av pipandet och tjutandet i rådhusets nya apparat, “där man förr mötts av en vänlig kvinnoröst”, och han funderade på att skicka en räkning till Telegrafstyrelsen. Många oroade sig över hur man skulle kunna komma ihåg sexsiffriga nummer, eller kunna slå numret i mörkret. Fast det fanns förstås även fördelar: Vid mindre stationer hade man dittills inte kunnat ringa nattetid.

Helt manuella växlar vid publika telefonstationer försvann långsamt i Sverige, de allra sista automatiserades inte förrän 1972. I Långudden utanför Arjeplog var Rut Davidsson en av de allra sista telefonisterna att koppla samtal för hand. Hon var tredje generationen, hennes mamma hade 1924 tagit över från sin svärmor. Under den tiden hade växeln vuxit från tio till fyrtio abonnenter, och telefonisterna hade varit bundna vid att vara inom hörhåll mellan nio på morgonen och nio på kvällen. Samtidigt skulle jordbruket skötas.

Det verkar inte ha varit helt lätt att använda telefonen heller – åtminstone inte i början.

Utdrag ur telefonkatalogen 1882

I Stockholmskällan finns (del av) “Förteckning å Medlemmar i Stockholms Telefonförening 1882”, med introduktion av styrelsen för Stockholms Bell Telefon Aktiebolag. I inledningen meddelar styrelsen bland annat: ”Embetsverken icke hafva särskilda nummer, utan kallas vid namn”. Diverse instruktioner följer:

För att ringa upp någon vevar man några varv samtidigt som man trycker på knappen, ”der knapp finnes”. Handtelefonen avlyftes och hålls tätt intill örat, och så snart centralstationen svarat ”Halloh” anger man den medlems nummer som man önskar tala med. Därefter anropar man denne på samma sätt som man anropat centralstationen. Och:

“Då Ni talar, stå ungefär på en fots afstånd från apparaten; uttala orden tydligt; afdela stafvelserna, men ansträng ej rösten. Om Ni önskar tala helt lågt, så närma Eder apparaten. Vid hvarje samtal hålles handtelefonen tätt intill örat. När ni slutat tala, återhäng telefonen på sin klyka eller krok, vrid omedelbart derefter vefven några hvarf och, der knapp finnes, tryck samtidigt på densamma.”

Längst ner står med sträng fetstil: “Om telefonen icke hänger på sin plats är all signalering omöjlig”.