I Ny svensk historia 1810-1872 kan man läsa om huvudstadens “syndaflod av allmänna nöjen”: Överståthållarämbetet har nyligen utfärdat en kungörelse, varigenom alla personer som anställer offentliga nöjen ovillkorligen skall anmäla detta till myndigheterna och få deras tillstånd. Detta för att försöka hejda den flod av nöjen som strömmar över allmänheten.

Nöjesbegäret är stort hos ungdomen. Den tjänande klassens — synnerligast den kvinnligas — ställning i huvudstaden är som bekant högst beklagansvärd. Husbondefolkets ringa omsorg för sina tjänsteflickors utkomst och moraliska bildning, är i främsta rummet orsaken därtill. Den vanliga årslönen för en tjänsteflicka är 35 à 40 R:dr, och räcker alltså ej till ens en tarvlig finklänning, än mindre mindre till nöjen och lustbarheter.

Ändå ser man att många tjänsteflickor besöker dem. Tydligt är därför att de måste skaffa medel på andra vägar. Sedeslösheten har växt till en till en förvånande höjd inom den tjänande klassen.

Kurhuset förslår ej. På de senaste månaderna har den veneriska smittan i huvudstaden blivit så spridd, att utrymmet vid Kurhuset lär vara otillräckligt att kunna emottaga patienter i denna sjukdom. Därför planeras ytterligare ett, provisoriskt, kurhus.

Kurhuset Eira 1955, av Lennart af Petersens, (CC BY 4.0) via Wikimedia Commons

Kurhuset Eira fanns sedan 1816 på Hantverkargatan 13 och var ett sjukhus där man behandlade könssjukdomar under den s k “reglementeringen”, som gällde mellan 1847 och 1918.

Enligt denna skulle alla kvinnor som polisen ansåg leva ett “sedeslöst leverne” registreras vid Prostitutionsbyrån, även kallad Besiktningsbyrån. När de skrevs in fick de ett särskilt regelverk att hålla sig till. Bland annat skulle de klä sig anständigt och de fick inte vara ute efter klockan 11 på kvällen, gå flera i sällskap, ta emot besökare av personer “i gosseåldern”, eller försöka locka sexköpare genom öppna fönster.

Och minst en gång i veckan måste de genomgå gynekologisk kontroll på Besiktningsbyrån. Mot en avgift på 1 krona kunde “ordentliga” kvinnor få enskild besiktning. Om de var smittade tvångsintogs de på kurhuset tills de bedömdes smittfria.

Det var alltså tillåtet att både sälja och köpa sex, det officiella skälet till reglementeringen var att myndigheterna ville hindra spridningen av könssjukdomar. Sexköparna behövde emellertid inte gå på några läkarundersökningar.

1859 fick Stockholmspolisen en särskild prostitutionsavdelning, med uppgift att se till att prostituerade kvinnor anmälde sig vid Besiktningsbyrån och kom till besiktningarna. Prostitutionspolisen fick många brev från allmänheten, med tips på kvinnor som sålde sex. Ofta var det sexköparna som tipsade, det kunde även vara misstänksamma grannar eller ovänner.

I oktober 1909 skriver DN om ett “Övergrepp av sedllighetspolisen”: En 26-årig oförvitlig finsk tjänarinna hade arresterats av sedlighetspolis när hon väntade på spårvagnen hem efter en namnsdagsbjudning på Djurgården. Eftersom poliserna var civilklädda trodde hon först att hon blivit överfallen och ropade på polis. När en uniformerad polisman kom följde hon med, fick tillbringa natten på polisvaktkontoret och fördes nästa dag till Besiktningsbyrån. Först efter nio timmar upptäcktes att det rörde sig om en förväxling.

Till DN förklarar kommissarien att man för att komma tillrätta med “slöddret” i “Staden mellan broarna” uppmanat konstaplarna att några gånger per år spana på sin fritid, alltså civilklädda, för att inte varna de misstänkta.

Artikeln fortsätter med exempel:
Två granna damer i visitkappor och parasollett besökte i går poliskammaren, angivna för att vara vådliga för sundheten. Den ena vandrade, convoyerad av en »siffrationskarl»*) till Kurhuset, den andra, som även var misstänkt för stöld, till häktet.

*) “Siffrationskarl” enligt SAOB (Sv Akademiens ordbok): = separationskarl i stockholmskt folkspråk, dvs karl tillhörande “separationsvakten”, vilket 1722—1875 var en vaktstyrka i Stockholm särskilt avdelad för att arrestera tiggare och omhänderta lösaktiga kvinnor.

Avslutningsvis “skrämmande siffror“:
Knappt från någon av världens stora städer visar mortalitets-tabellerna ett för moralens tillstånd sorgligare resultat, än de från Sveriges huvudstad; ty 1850 var av 2 746 födda barn 1 100 oäkta, och de under året dödas antal översteg de föddas med 715 personer.

Och så ytterligare en annons: