I pandemins odlingsboom köar tusentals stockholmare för en kolonilott . Och koloniträdgårdarna har alltid varit viktiga i kristider, inte bara för försörjningen. I början av 1900-talet var tanken att de även skulle hjälpa mot “överansträngda nerver”. Småningom revs en del för att ge plats för ett sjukhus som aldrig byggdes.

Det är en spännande historia, som började 1865 i Tyskland med s k “Schrebergärten”. Läkaren Daniel Schreber ville egentligen skapa lekplatser för arbetarbarn inne i stan, men de började snart användas för odling av grönsaker och frukt istället. Till Sverige kom de vid sekelskiftet 1800/1900, och blev snabbt en succé.

Stockholmspolitikern Anna Lindhagen engagerade sig i många frågor: kvinnlig rösträtt, arbetstidsreglering, barns rättigheter. I koloniträdgårdarna skulle stadens arbetare få “leva lite lantliv och dryga ut sin försörjning genom att själva odla nyttiga livsmedel”. Trädgårdsarbetet skulle dessutom verka för “sinnets höjande”, hjälpa i kampen mot “tbc och överansträngda nerver” samt hålla männen borta från värdshuset. 1906 bildade Lindhagen den första koloniorganisationen: ”Föreningen Stockholms koloniträdgårdar”, som hon sedan förblev ordförande för ända fram till 1921, då staden övertog ansvaret.

Anna Lindhagens strikta regler om hur man skulle odla och bygga kunde leda till visst missnöje hos en del odlare. Ibland krockade den välmenande visionen med den krassa verkligheten. 1916 hade kolonisten och skomakeriarbetaren Gotthard Ljunglöf odlat för mycket potatis på sin lott och styrelsen hotade med uppsägning, eftersom, enligt §2, ”endast en tredjedel af lotten får upptagas af samma växtart.” Med början på baksidan av styrelsens brev skrev Ljunglöf ett fem sidor långt, välformulerat svar, som han avslutade med att själv säga upp sin lott. Några citat:

“Vi fattiga arbetare behöfva först och främst odla något för munnen och magen. /…/ Ni har aldrig pröfvadt på huru de verkligt fattiga ha det. /…/ För mig är det blommande potatislandet och det böljande sädesfältet lika hänförande som den varierande blomsterängen./…/ Men för att vara tillfredställd måste man väl hafva lite handlingsfrihet också. Wi få ju snart inte företaga oss något på fri hand för dessa Edra, för hvarje år nyredigerade och tillökade kontrakts skull! Wi äro endast Edra drängar helt rätt och slätt./…/

Konsten att sköta jorden, den kan jag, den behöfver jag inte vidare lära.”

Många andra kolonister hade däremot ingen erfarenhet av odling. Därför anställdes 1916 en trädgårdskonsulent som skulle hjälpa dem med ”undervisning om trädgårdsskötsel, konservering och tillagning av trädgårdsalster. Blommor och gräsmattor ansågs ej tillräckligt nyttiga att odla.” Det gällde tydligen att noga räkna ut tredjedelarna.

Även för byggnadernas utseende fanns stränga regler. Anna Lindhagen förklarade:

”I början tyckte jag att man skulle lämna kolonisterna fullständig frihet ifråga om lusthusen, men sedan jag sett så osmakliga(!) saker i den vägen har jag ändrat åsikt. Nu ska vi hjälpa dem med ritning och se till att vi få små trefliga hus.”

Men inom ramen för reglerna har kolonisterna i alla tider ändå skapat sin egen individuella stil. Även om smygkontorisering till deklarationsbyrån som på bilden intill nog inte var så vanlig… (Foto: G Löwendahl 1941, SSM)

Nedan: Ritning ur ”Koloniträdgårdar och planterade gårdar” av Anna Lindhagen, 1916 (Norstedt) CC-BY via Stockholmskällan.

“Fröken Anna Lindhagen” propagerade ivrigt, med skioptikonbilder. (DN)

Till Enskede kom koloniträdgårdarna 1911. Redan i maj 1904 förklarade stadsträdgårdsmästare A Medin att ”det af Stockholm stad nyligen förvärfvade Enskede säkerligen särdeles väl torde passa för ett realiserande af koloniträdgårdsfrågan.”

Så långt från stan räknade man nämligen med att det skulle dröja länge innan marken behövdes för bostäder. Dessutom hade Enskede gård varit en mönsterfarm och marken borde vara lämplig för både bärbuskar, blommor och köksväxter. Fruktträd däremot ansågs tveksamt, “alldenstund ägarne knappast lära få ha sin frukt i fred.” Vilket nog stämde, det finns många som minns barndomens pallande.

Och 1911 kunde DN rapportera: “Nya koloniträdgårdar upplåtas på Dalen vid Enskede, vid Dalens arrendegård, varken intill Enskedestaden eller Södra begrafningsplatsen, utan avskilt läge med sedan gammalt odlad jord.” Eftersom marken låg så långt borta från stan lockade man med längre kontraktstid och större tomt. Dessutom fick stugorna vara så pass stora att man kunde övernatta. Och intresserade Söderbor lockades med att spårvagnens “arbetartåg” endast kostade 5 öre per tur. Tomterna gick snabbt åt.

När staden 1921 övertog rörelsen blev tillvaron otryggare för kolonisterna. Stockholm expanderade och behövde alltmera mark för bostäder och industrier. Kolonisterna fick bara ettårskontrakt, och då ville de förstås inte investera så mycket i förbättringar av stugan. Under 50-talets bostadsbrist hyrdes kolonistugor ut som bostäder, och det hände att människor frös ihjäl. Långt fram på 60-talet ansågs det som ett tecken på fattigdom att ha en koloniträdgård, åtminstone av den delen av stockholmsbefolkningen som byggde sommarstuga.

1965 tvingades Dalens kolonister att riva och elda upp sina stugor för att ge plats åt vad som skulle bli norra Europas största sjukhus. Efter rivningen låg området orört i sju år, och till slut byggdes där ett sjukhus/sjukhem som var fjärdedelen så stort som det planerade. Både det planerade storsjukhuset och de kringliggande koloniträdgårdarna finns med i romanen och TV-serien “Babels hus“.

Under rubriken “Blommande trädgårdar blev skräpig stenöken“ skriver Arvida Keller i SvD maj 1971:

”I min närhet revs, brändes och skövlades de idylliska koloniområdena i Enskededalen plus den vackra tallåsen. Efter denna treåriga vandalisering, åtföljd av otaliga kostbara utredningar om ett stort fint sjukhus, som skulle byggas här, lades hela projektet ned.”

Upprördheten sedan Enskededalen ödelagts spelade säkert in när ett möte 1966 i Medborgarhuset samlade så många arga kolonister att alla inte fick plats. Mötet resulterade i en utredning och senare beslöts att de gamla koloniområdena i Stockholm skulle upprustas och bevaras, samt markeras i stadsplanen som parkområde.

Idag finns bara rester kvar av Dalen och andra koloniområden. Efter andra världskriget ansåg Stockholms politiker att kolonierna spelat ut sin roll, eftersom människor fått råd att resa och ha riktiga fritidshus. Men från 60-talet kom en ny generation som uppskattade närheten till stan och möjligheten att arbeta med händerna. Efter protesterna ändrades myndigheternas agerande och några ytterligare rivningar planeras inte. Den nyaste anläggningen invigdes på Årstafältet 2003, och idag är köerna långa. Kolonisterna äger stugan, men inte marken, och åtminstone i Enskede förhindras spekulation genom att föreningens värderingsmän bedömer priset vid försäljning.

Under pandemin 2020/21 har köerna vuxit ännu mer, koloniträdgårdarna fortsätter att vara viktiga i kristid, arbetslöshet och världskrig. Den potatisodlande skomakeriarbetaren Ljunglöf, som sa upp sin lott 1916, skulle ha behövt den ännu mera under de följande åren. Enbart 1917 skördade Stockholms koloniodlare 870 000 kilo potatis på 5 800 lotter, och även parker som Humlegården odlades upp.

Under andra världskriget fanns enligt Hembygdsföreningen följande koloniträdgårdar i Enskede:

  • Ensta-Sundsborg
  • Kvarnängen
  • Skansen
  • Gröndal
  • Johanneshov
  • Holmen
  • Johanneshovs gård
  • Skärmarbrink
  • Enskedevägen
  • Dalen

I området fanns dessutom 16 potatislotter av olika storlekar. (Klicka på kartan nedan för större bild.)

Karta över Stockholm med omnejd 1917-34 (Stockholms stadsarkiv) [CC BY-SA 3.0], via Wikimedia Commons.