I boken “Gamla Stockholm” berättar August Strindberg och Claës Lundin bland annat om julfirandet i en välbärgad borgerlig stockholmsfamilj. Nu närmar sig julaftonen.

Dan före dan före dan skall man köpa julklappar och av gammal vana håller man sig till Benjamin Leja vid Gustaf Adolfs torg. Där granskar man länge varorna, från det lilla 12-skillingsrummet åt gården och ända in i det stora rummet åt torget, där det finns saker som kostar mer än två Riksdaler banko!

De onyttiga och roliga presenterna var tennsoldater, tittskåp, kaleidoskop, askar med målade hus, trän, människor och djur; kök, kökssaker, serviser, möbler, stall, trumpeter, mungigor, dragharmonikor, korkpistoler, sablar, gevär, patronkök. De var inte särskilt hållbara, men ganska billiga, och deras behag låg kanske i att man aldrig ledsnade på dem, ty efter Trettondagen var de vanligen obrukbara eller försvunna.

Dagen före Julafton går de små med tjänsteflickorna på Julmarknaden och tittar på grenljusen och de med kulört papper utsirade armstakarna. Men man handlar inte där, ty det är Leja som skall ha julpengarna!

Här kan man läsa mera om Lejas magasin, ett av Stockholms första varuhus, som 1826 startade med en butik för galanterivaror i Norrbrobasaren vid Gustaf Adolfs torg, och 1902 slogs ihop med K.M Lundberg till Nordiska Kompaniet.

Julaftonens förmiddag är mycket lång. När julgranen anländer visar det sig att dess fot är obrukbar, och drängen får yxa till en ny. Därefter kläds granen med färgade pappersstjärnor och glaskulor och i grenarnas ändar sätts bitar av vaxstapel.

Vaxstapel var ett tunt lindat ljus av bivax. På Skansens julgranar kan man läsa om julen i den borgerliga Boktryckarbostaden i Stadskvarteret på 1840-talet: “Till granen finns inga särskilda ljushållare på marknaden. Kanske har man stöpt särskilda små ljus till granen, eller klippt lagom stora bitar av en vaxstapel köpt i en av stadens kryddbodar.”

I granens högsta gren hängs Nisse och Nasse tillsammans med julbocken och hela ståten av äpplen och nötter. Någon riktigt middag blir det inte, den som vill dricker kaffe i köket eller äter franska bröd doppade i en av de stora grytorna där. När det mörknar tänds inga ljus. Vid femtiden kommer föräldrarna hem, tomhänta. Fast i hemlighet har de gömt en klädkorg full av paket i en garderob.

När granen tänds tar alla i ring, både små och stora, pigorna hämtas från köket och man dansar till Orsapolkans vemodiga toner.

Om julgranens betydelse är meningarna delade, skriver Strindberg. Bilden visar en runstav (ett slags kalender) där den 21 december markeras av två furuträn i kors. Fram till 1772 var den 21 december helgdag till minne av den helige Thomas och seden var att vid Thomasmäss resa upp furu- eller granstänger i kors.

I sin bok Atland (Atlantica) försöker Olof Rudbeck visa att Sverige är identiskt med det sjunkna Atlantis, varifrån all världens kunskap och kultur har utgått. Om julgranen lämnar han följande upplysningar: “Så sattes vid alla portar hos gemene man två gröna trän av furu. Ty man trodde att när solen om vintern blev ihjälriven av en galt eller sugga så växte av dess blod allena furun upp och kallades Solens Syster. De såg intet trä om vintern vara grönt och lika som liv hava, mera än furun och intet trä fetare än det att brinna… “

Julkrubban var en julförnöjelse som roade stockholmarna ganska länge. Den tillhörde ursprungligen katolska kyrkan och förevisades först i Schönborgska huset, senare på Norra Smedjegatan – där 1866 ett nedrasande torn vållat mångas död eller lemlästning. Här finns direktrapport från katastrofen vid kyrkbygget.

Åter till borgarfamiljens julfirande. Efter att de minsta barnen fått sina julklappar och sitt julbord stänger far och morbror in sig i det innersta rummet för att “arbeta” tillsammans. De små går till sängs och klockan 8 dukas bordet för övriga. Då och då ringer det på dörren och hemlighetsfulla personer avlämnar paket. Klockan halv nio sätter man sig till bords och äter liksom varje jul lutfisk (i många Stockholmshus ersatt av gädda), risgrynsgröt och smörtårta, följt av vin. När tårtan serveras är det signalen till att julklapparna ska bäras in i en klädkorg och placeras hos fadern som läser upp utanskrifterna, som ofta har skämtsamma titlar eller verser. Först vid midnatt är allt förbi och man skiljs åt för att tidigt nästa morgon gå i julottan.

En del besöker enligt gammal sed Solna kyrka vid julottan och tar en julglögg på Stallmästaregården på väg tillbaka till stan – det händer att man anländer till kyrkan först när allt är slut och beger sig direkt till Stallmästargården.

Julottan börjar klockan 7 och så tidigt ligger gatorna mörka, upplysta av en och annan Argandisk lykta från sitt rep. I kyrkan sjunger skolbarnen “Hosianna” och “Så skön går morgonstjärnan fram”, predikan är lång och man fryser om fötterna. I det stora altarfönstret blir det långsamt ljusare och när man kommer ut är det full dager.

Argandsk lykta på Drottninggatan 1828 av Vicke Andrén (Public domain) via Wikimedia Commons

Juldagen hålls familjemiddag för äldre nära släktingar, bokhållare samt gynnare och vänner som annars inte hörde till umgänget och aftonen tillbringas vid whistbordet. Annandagen är ungdomens dag, om aftonen är det dans och lekar. De gamla öppnar balen med en promenadpolonäs, sedan dansas vals, polka, francaise, mazurka. Äldre personer fortsätter med gamla eller trestegsvalsen, skickligare halvgamla personer som besökt landsorten kanske utför en slängpolka.

Picryl

Bland lekarna är pantlekarna mest omtyckta, och panterna måste lösas ärligt med det mest gångbara betalningsmedlet, nämligen en kyss. Understol, Gömma ring, Du duger, Skifta makar, Tavlor och deviser är de vanligaste lekarna. I danslekarna Väva vadmal och långdans deltar alla husets innevånare, och långdansen går från barnkammaren genom alla rummen ända ut i köket. När de små fått ett skuggspel i julklapp spelas det klassiska skuggsspelet “Den söndriga bron (“Pont cassé”) eller Den muntra Peter och Gascognaren”, som utkommit på Huldbergs förlag 1849.

Skuggspelet omväxlade stundom med Laterna Magican (“troll-lykta”) – en föregångare till skioptikon, som i sin tur efterträddes av diaprojektorn. Redan under 1600-talet hade man låtit en ljusstråle belysa en målad glasskiva så att bilden projicerades på en vägg.

Strindberg avslutar:

“Med Nyåret tynar Julen av och efter Trettondagen kan den anses vara slut, så att tjugondagen ofta går omärkligt förbi utan att man ens erinrar sig den.”