Det korta svaret är att det är småbarnshjärnan som tar över. Vår moderna tillvaro har blivit mycket mera komplicerad än vad våra hjärnor egentligen är skapta att hantera. När vi blir stressade söker vi trygghet i invanda beteenden och försvarsmekanismer, och gamla känslor dyker upp. Djupast rotade är förstås de från barndomen.

Småbarnshjärnan domineras helt av känslor, och om känslorna är negativa går larmet. Då är det inte tal om att analysera situationen och komma ihåg vad vi lärt oss av tidigare misstag. Då gäller: ”RÄDDE SIG DEN SOM KAN!” I boken “The Organized Mind” beskriver neurologen Daniel Levitin hur “Toddler brain habits” kännetecknas av impulsivitet, dåligt omdöme, självfixering, och flyktiga känslor.

Till skillnad från vuxna är småbarn oförmögna att se saker ur något annat än sitt eget perspektiv. De använder sin fantasi för att fylla i luckorna till en bild av hur de tror att andra tänker. Och fantasierna styrs av hur de känner just för ögonblicket.

Deras uppfattningar om andra människor växlar alltså mellan att vara mycket positiva och mycket negativa. Och det kan växla fort mellan “Dumma mamma!” och ”Snälla mamma!” Visst känner man igen det från sociala mediers “tummen upp eller ner”?

Själv märker jag att andra människor verkar välvilligt inställda när jag mår bra – och tvärtom när jag mår dåligt. Vilket jag antar beror både på hur jag tolkar andras beteende och hur min egen utstrålning påverkas av sinnesstämningen: Ser jag sur ut lär jag inte möta många vänliga leenden.

De flesta kan väl bli tvärilskna ibland, det kan vara startmotorn som behövs för att komma igång och ändra något. Skiljelinjen går mellan dem som sen går vidare och dem som stannar kvar i ilskan. Det är när vi försöker rättfärdiga våra brott mot vår egen “inre kompass” (vi vet egentligen bättre) som vi kan fastna i de negativa känslor som leder till ett evigt upprepande av samma misstag. När vi koncentrerar oss på att rättfärdiga och försvara våra negativa känslor förstärker vi, förstorar, och förlänger dem.

I den vuxna hjärnan vet vi att negativa känslor antingen kan vara utslag av ”dåligt humör”, som går över av sig själv, eller bero på något vi behöver åtgärda. Småbarnshjärnan tror att de negativa känslorna är absoluta och eviga.

Känslan “Min relation är inte bra!” kan bero på att jag har sovit dåligt, just grälat med min partner, håller på att bli förkyld, är hungrig… etc. I så fall har jag som vuxen lärt mig att det kommer att gå över. Om jag inser att det är allvarligare än så kan jag ta itu med känslan på ett vuxet sätt genom att fundera vidare: “Varför? Vad kan jag göra åt det”, prata med min partner, rannsaka mig själv, diskutera kompromisser, etc etc. För att slutligen komma fram till en lösning: Förhållandet förändras, förbättras – eller avslutas.

Eller så kan jag bestämma mig för att den dåliga relationen beror på att “Min partner är dum!” Och sen ägna mig åt att fördjupa mig i exakt HUR dum, och gärna tala om det för världen. Då förblir jag garanterat i samma negativa känsla. Den blir evig – precis som småbarnshjärnan trodde…

I den vuxna hjärnan däremot lär vi av tidigare misstag, växer från dem, och höjer oss över dem. Tummen upp för det! 👍

Mer kring hur vi funkar kan man läsa på Lenaskriver.com.