Han beskrivs som hämtad ur den bibliska historien. “Brokigt och grönskande sträcker sig Adolf Fredriks torg (nu: Mariatorget) mellan två av Södermalms förnämsta gator: Horns- och St Paulsgatorna. Där sågs ibland en gammal getherde – lång och ståtlig, med djupt liggande ögon och långt hakskägg, vilket rimmade med getternas, och klädd i två långa getskinnsstycken. En högtoppig getskinnsmössa, stora träskor och en hög i ändan krökt stav fullbordade dräkten.”

Så står det i kapitlet “Gatans ryktbarheter” i August Strindbergs och Claes Lundins bok Gamla Stockholm från 1882.

Getherden hette Ekström och hade en gång varit betrodd dödgrävare och vaktmästare vid Maria kyrka – en familjefar vars hustru drev en lönsam krog vid Hornsgatan. Plötsligt började rykten spridas om hans hanterande av de döda: att kroppar eller kroppsdelar levererats till “ett visst institut” och att döttrarnas fina spetskläder hade stulits från de avlidna. Hans hustru och döttrar ansåg sig inte kunna umgås med en så vanhedrad person utan tog avstånd från honom.

För att få en inkomst skaffade han en flock getter och blev getherde, vilket var en lönande syssla på den tiden, eftersom man hade stor tilltro till getmjölkens nytta, både som botemedel och i förebyggande syfte, i synnerhet mot bröstsjukdomar.

När getherden frampå kvällen återvände från betesmarkerna fick getterna sängfösningsbete på torgets magrare grästorvor medan Ekström sålde mjölken. Då pratade han gärna politik inför en tacksam publik av dem som på kvällen hämtade vatten från brunnarna. Han var demokrat, och monarkin gillade han endast om han själv vore kung. Då lovade han att den fattige skulle få kakan två skilling billigare än nu! De glada åhörarna jublade, eftersom kakan endast kostade 1,5 skilling. Om Kräfta-far (som han av någon anledning kallades) vore kung skulle man alltså få en kaka gratis och två styver på köpet. Inte illa!

En son höll fast vid fadern, slutade att studera i Uppsala och började arbeta som vattenåkare, för att kunna vara nära fadern. Även han berättade på kvällarna sagor där han likt Münchhausen på ett ledigt och roande sätt smädade överheten.

Snart dog dock sonen. Fadern beklagade sig inte, men skaffade en tårpil, som han planterade på sonens grav på Maria kyrkogård, vid kanten av Hornsgatan. Han slutade helt att prata politik, och tillbringade all sin lediga tid under tårpilens hängande grenar, ända tills han själv slutligen hamnade där.

Så lyder historien om getgubbens tårpil. I en artikel i SvD kunde man 1927 läsa att den fortfarande stod kvar – fast stadsträdgårdsmästaren Hammarberg hävdade att det var han själv som planterat pilen och ingen getgubbe.

Men på Maria Magdalenas församlings hemsida citerar man ur “Stockholmsliv” av Staffan Tjerneld 1950 att Getgubbens tårpil försvann helt 1903 vid en breddning av Hornsgatan, när tio meter av kyrkogården skars av och flera gravar fick flyttas, bland dem skalderna Stagnelius’ och Nicanders. (Söderbor som var med om proceduren lär ha försäkrat att det var likdelar efter TRE personer som togs upp… Men det är en helt annan historia.)

Getgubben är ändå inte glömd. På Tanto norra koloniträdgårdsförenings hemsida skriver man:

”Getgubbens trappa” är nu namnet på vår långa trappa som löper från Hornviksstigen och upp i vårt område. Namnet har ännu ej fått officiell status, som våra övriga vägar inom Tanto norra, men vi behöver ett namn. Längre fram får vi arbeta för att Getgubben blir ihågkommen på den officiella stockholmskartan.” Och så berättar man att getgubben under många år lät sina getter beta “uti Zinkensdamm” – det som idag kallas Tanto: Han drev sina getter på bete i vårt område och förde dem sedan till Mariatorget där han sålde getmjölk.

Lite om nuvarande Mariatorgets historia: Torget anlades under 1760-talet och döptes 1768 till Adolf Fredriks torg efter dåvarande kungen – på villkor från denne att det inte skulle användas för avrättningar. Det blev ett viktigt centrum för handel med säd, halm, hö och kreatur samt en festplats för kungliga spel och lekar.

I slutet av 1800-talet upphörde torghandeln och Adolf Fredriks torg förvandlades alltmer till en lummig stadspark med nyplanterade trädalléer. Mitt på torget restes år 1903 fontänen “Tors fiske” av skulptören Anders Wissler, och Per Hasselbergs skulptur Snöklockan hade satts upp några år tidigare. 1959, i samband med att tunnelbanestationen byggdes, fick platsen namnet Mariatorget.

Tors fiske på Mariatorget, dåvarande Adolf Fredriks Torg, 1903, fotograf okänd (CC-BY), Stockholms stadsmuseum via Stockholmskällan.