En fruktansvärd olycka inträffade den 23 maj 1866 på Norra Smedjegatan. I åtta månader hade man arbetat på att bygga ut katolska församlingens kapell – S:ta Eugenia – och förse det med ett högt torn, för att sålunda göra det till en riktig kyrka. Man hade just kommit så långt att man skulle sätta in en träkupol för klockorna när det hände.

Arbetarna hade de senaste dagarna oroats av sprickor i pelarna närmast det gamla kapellet och straxt efter middagspausen såg de som arbetade på marken sprickan vidga sig och hörde ett högt dån. De skickade upp en pojke för att varna männen överst i tornet, men han märkte på vägen att tornet skulle rasa, vände, sprang ner och lyckades rädda sig, liksom de som arbetat längst ner. Värre gick det för arbetarna i tornet.

Ögonvittnen berättar att raset inte tog mer än 3 minuter. Murmassorna rasade mest inåt kapellet, slog sönder den norra muren, vräkte ned orgelverket och orgelläktaren, ryckte med sig stora delar av kapellets sidomurar och krossade allt i sin väg. Utanför var trottoaren på motsatta sidan passabel, efter att man undanröjt spillrorna. DN pratade med en arbetare, som haft tur: han hade fattat tag i en lång stång som lindrade fallet, och nere i djupet skyddades han sedan av en bjälke som hamnat över honom. Helt oskadad kunde han dagen efter olyckan delta i bevärings-exercis. Byggmästaren lär ha överlevt som genom ett under efter att ha befunnit sig högst upp i tornet och kastats iväg.

Stadsmilitär var snabbt på plats och stängde av gatan. Allmänheten strömmade till och en mängd murare och stadsbud deltog i de första timmarnas räddningsarbete. Något senare kom på konungens befallning en grupp sappörer (soldater som utför lättare befästningsarbeten).

Strax därefter infann sig kung Karl XV själv på platsen, så som alla kungar brukade vid större eldsvådor och katastrofer i stan. Herman Lindqvist skriver att konungen var med om att gräva ut en man som hördes jämra sig i bråten, och närvarande journalister noterade att den svettdrypande och grävande monarken hade utropat: ”Vad fan skulle de med ett torn till!”

I allmänhetens ögon var olyckan hans mors, drottning Josefinas, fel. Hon var barnbarn till Napoleons kejsarinna Joséphine och hade aldrig övergett sin katolska tro. Till och med när det var olagligt i Sverige hade hon ett privat katolskt kapell på slottet. Och nu sades det att det var hon som velat ha kyrktornet och hade lockat den tyske byggmästaren Johan Laschinger till Sverige, han som ritat tornet och ledde arbetet.

Nedan den kungliga familjen 1857 i daguerrotypi. Stående från vänster: prins August (1831-1873), prinsessan Sofia av Nassau (1836-1913), prins Oscar (1829-1907), kronprins Carl (1826-1872, kung från 1859) och prinsessan Eugénie (1830-1889). Sittande från vänster: drottning Josefina (1807-1876), kung Oskar I (1799-1859), prinsessan Louise (1851-1926) och kronprinsessan Lovisa (1828-1871). Änkedrottning Desideria saknas på bilden.

Kungafamiljen 1857 (Public domain) via Wikimedia Commons

En hel timme arbetade räddningsmanskapet med att rädda en man som hade så mycket liv att han flera gånger bett om och fått vatten. I en port på andra sidan gatan stod hustrun och grät. När mannen slutligen bars ut var han död. Han hette Pettersson och hade så sent som dagen innan börjat arbeta som hantlangare på byggplatsen.

21 personer dödades omedelbart. Muraren Frans Otto Ekström blev framdragen ur gruset efter att ha varit levande begravd i 27 timmar, men var så svårt skadad att han avled den 31 maj. Ytterligare två skadade avled i juli och åtminstone en del av de sex överlevande skulle troligtvis bli krymplingar för livet.

Änkedrottning Josefina bekostade alla begravningar, vaktmästaren Eriksson föranstaltade begravningar och snickaren Wisnell levererade snygga lackerade kistor.

Ur Söndagsnisse, 2 september 1866 (Public domain) via Wikimedia Commons

Utredningen efter olyckan lyckades aldrig klarlägga orsaken till raset och kritiserades därför hårt av samtiden. Utbyggnaden av kapellet färdigställdes småningom utan torn.

Till höger syns skämttidningen Söndagsnisses förslag till text på gravsten över den kommitté som utredde olyckshändelsen.

Efter den tragiska olyckan fick många av byggnadsarbetarnas familjer problem med försörjningen. I en tid utan sociala skyddsnät var man beroende av välgörenhet.

Bland dem som anordnade insamlingar var tidningarna. Till Aftonbladets kontor vid Munkbrogatan lämnades det in pengar av både anonyma och namngivna givare, förutom av de anställda, och DN hade insamlingslistor i hrr Samson o Wallins, Bonniers och Carlsons boklådor. Insamlingen på Stockholms Börs gav 2 025 Riksdaler.

Änkedrottning Sofia, själv katolik, fick många brev med bön om hjälp, ett skrevs av timmermansänkan Maria Sophia Pettersson.

“Stormägtigaste Allernådigaste enke Drottning
I allerdjupaste underdånighet nedlägger uti sorgens och saknadens tid, en fattig Enka med 2ne små barn, denna sin underdåniga böneskrift, och under bön om Eders Kongl Majts dyrbara nåd får underdånigast bönfalla om ett nådigt förbarmande, jag hade den rysliga olyckan att den 23 Maj sistlidna År förlora min Man mitt och mina små barns enda stöd. /…/ Herr Kyrkoherden Lindsten i Ladugårds församling kan intyga min förlust./…/

Under förwäntan af Eder Kongl: Majsts nåd framhärdar underdånigst en djupt underdånig undersåtarinna Enkan Maria Sophia Pettersson”

På brevets motsatta sida finns anteckningar om att änkan tidigare fått 500 Rdr Rmt (riksdaler riksmynt) från den fond som bildades efter olyckan.

Änkan Sofia Wilhelmina Dolk försökte i väntan på hjälp få in sin son på Allmänna Barnhuset där han kunde få mat och kläder, men hänvisades till fattigvårdsstyrelsen i Jakobs församling, varför “detta barn ej heller kunnat i Barnhuset intagas utan befinnes detsamma ännu uti sin Moders vård.”

Tvärsöver sidan finns en kort notering: “Barnet dog under sommaren.”

Om katolicismen i Sverige. Med Gustav III:s toleransedikt blev det 1781 möjligt för i Sverige bosatta utländska katoliker att utöva sin religion, och 1873 blev det tillåtet även för svenska medborgare att tillhöra katolska kyrkan utan att riskera utvisning. Men ända fram till 1951 var det förbjudet för katoliker att utbilda sig och arbeta som till exempel riksdagsledamot, lärare, läkare eller sjuksköterska.

Eugeniakapellet, Eugeniakyrkan eller Sankta Eugenias kyrka på Norra Smedjegatan 24 var den första romersk-katolska kyrkan som byggdes i landet efter reformationen. Innan dess hade Stockholms katoliker bland annat varit inhysta i den norra flygeln i Södra stadshuset, där Stockholms stadsmuseum finns i dag. Kyrkan invigdes högtidligen i september år 1837 i närvaro av både drottning Desideria och kronprinsessan Josefina, som båda också hette Eugénie och fått ge namn åt kyrkan.

1968 revs Eugeniakyrkan som en del av Norrmalmsregleringen när de gamla Klarakvarteren fick ge plats åt det moderna Stockholms city, och dess tunnelbana. På platsen invigdes 1976 Gallerian.

Gallerian 1978 av Holger.Ellgaard, (CC BY-SA 3.0) via Wikimedia Commons