”Det är dags nu, nu räcker det – du måste säga upp dig nu!”

– Men snälla, vad menar du? Jag har det ju så bra nu. Musikpedagog och körledare i kyrkan, får jobba med barn, vuxna, gospel, en fast lön….
”Nej nu är det dags, nu ska du bli artist! ”
-Men jag? Jag är ju femtio år, jag vågar inte, kan inte !
”Jo, nu kan du. Du har förberett dig länge, nu kan du! ”

Jag ber Den Heliga Birgittas bön med lite modifiering: Gud visa mig vägen och gör mig villig OCH MODIG att vandra den medan jag trär den rosa kort-korta kjolen över min mage. Magen liksom viker sig ner under kanten.
Jag och min inre röst pratar. Det är inte så att jag inte har gjort någonting alls. Jag har sjungit. Jag har sjungit gratis, för 500 kronor, ja och för mer, kanske till och med för 5000 kronor någon gång. Jazz, bluesspelningar, i kyrkor, med min folksångsgrupp, på bröllop, begravningar …..men att försörja sig enbart på det?

Tanken är svindlande. Men jag ju har förberett mig, jag har lånat flera hundratusen kronor för att göra en
ny skiva med den musik som jag vill sjunga: ethno, jazz, blues, reggae, visor…….och skivan är klar nu.

Fakturorna ligger där i min byrålåda. I mejlen kommer fler. Vännernas och familjens förtroende finns
där…..men hur länge? Nu på slutet har jag lånat av dem också.

”Va? Du hoppade av the Mamas just när ni hade vunnit med John Lundvik? ”
Jag pratar med min bekant Paris.
”Ja”, säger hon.
Men hur kunde du göra det? Ni vann ju? Just när ni hade vunnit? VARFÖR???
Jag hade hört om avhoppet, pratat med musikerkompisar som hade sagt det, nu fick jag fråga själv.
För mig var det obegripligt.
”Jag kände mig klar. Vi vann med John och det räckte för mig”
Paris hade varit den som drog ihop tjejerna. ”Kanske gjorde jag det för de andra, de andra tjejerna, för att
jag tyckte att de förtjänande det och när vi vann, så var mitt jobb klart”

Året efter vann ju The Mamas själva, men det var inte längre fyra fantastiska sångerskor utan bara tre.
Jag hade också ett jobb, ett fantastiskt jobb i kyrkan. Jag har fått bygga upp en gospelverksamhet med
gospelkörer, artister, musiker och ha en mässa en gång i månaden i en liten kyrka mitt inne i Stockholms
innerstad. Bra betalt, fått gå kurser, åka till Chicago på arbetstid.

Några månader innan Corona bröt ut pratade jag med chefen och jag sa: ”Jag vill sluta om ett år, sista
december 2020” Min plan var att jobba ett år till, spara ihop till en buffert på 100 000 och sen börja
frilansa som sångerska.
Sen kom Covid 19, som ni ju vet och jag kunde inte arbeta så mycket som jag hade tänkt så bufferten blev
det inte mycket av. Många undrar hur jag tänkte där. Säga upp sig som kulturarbetare med fast lön mitt i
Corona!

Folk gör ju så. Måste inte alla det nån gång? Bryta upp, ta obekväma beslut, skilja sig, säga upp sig, flytta,
lämna. Till en oviss framtid. Så lätt att höra om från stolen på inspirationsföredraget och förstå när det
gäller någon annan än en själv. Men när flygeln hamnade på magasinering med månatliga räkningar på
det, flyttfirman och min webmaster inte har fått betalt än, ICA banken vill ha sina amorteringar och
samvetet gnager för att man inte har råd att swisha mer än 250 :- till sin kompis som var så snäll att låna
ut till junis månadshyra, då är det inte lika lätt.

Nåt år innan jag blev femtio var det någon som sa, att om du inte bryter upp innan du fyller femtio eller
strax efter då blir det svårt. Så jag gjorde det strax efter det magiska strecket. Jag vill inte bli bitter, vara
en sån som ångrar allt man inte gjorde.
Jag tänkte bli sångerska på heltid, satsa på min musik och jag vill turnera och spela i hela världen.
Ibland hör man det: ”Berätta inte för alla om dina drömmar” men nu gör jag det.
Det finns mycket motstridiga råd i självhjälpsdjungeln. Och tro mig, jag har nog läst de flesta böcker:
”Älska dig själv” ”Sikta mot stjärnorna” ”Do what you like and the money will follow”

Syrran som är skådespelerska sa: Jo säg det, prata om det! Själv sa hon att hon ville vara med i Solsidan ett tag till höger och vänster och mycket riktigt, efter något år fick hon vara med i ett avsnitt som städerska och gör nu mycket större roller än det.
Jag försöker få ner fötterna i ett par högklackade skor som jag kunde ha förut. Jag vet att jag inte kommer kunna gå imorgon om jag har på mig dem ikväll.

Min vän, ensamstående Anna med sex barn, har jobbat hela livet som undersköterska. När det yngsta barnet blev sjutton bad hon sin chef på kommunen om ett års tjänstledighet för att åka och jobba i Norge. Chefen sa nej. Hon grät i två dagar, men sa sen upp sig efter 15 år. Började resa till Nordnorge, fick vandra i fjällen, fick för första gången på 30 år egentid och mycket mer betalt.
Det ena gav det andra, nu har hon jobb på en herrgård och får hyra en tjänstelägenhet vid en sjö i Uppland. Anna som aldrig har haft råd med en sommarstuga kan nu låta alla barnen, vänner och släkt komma och ha sommarlov med egen brygga, kanot och grillkvällar.

Och så Torsten, 82. När hans dotter fick cancer beslöt han sig att ge ut en skiva med sånger och låta alla intäkter gå till Cancerfonden. Svärsonen som är musikproducent gjorde arrangemangen och spelade in.
Sångpedagogen som hjälpte honom var operasångerska och sjöng med i några duetter. Nu efter tolv år har han precis sålt slut alla tusen exemplar och funderar på att trycka ut nya.

Kanske får jag stå där med skammen, begära skuldsanering och krypa till korset och ta ett brödjobb på
heltid och Jante får slå mig med storsläggan i huvudet. Kanske lyckas jag.
Vem vet? Inte du.
Vem vet? Inte jag, för att citera en annan sångerska som också har gått sina egna vägar.

De högklackade skorna får stå, men ett par fina platta med pärlor får duga för bluesspelningen ikväll och kanske tar jag en annan kjol då.
Paris, Elina, Anna och Torsten! Ni får vara mina kraftdjur och jag tar hjälp av er.

Jag  avslutar med låten “När är man riktigt glad?” av Cecilia Kyllinge
https://open.spotify.com/track/0Vp09VG946fAwbSQJ1nInB?si=71b67af64db04ad