På samma gård jobbade dessutom Greta Garbos far som slaktardräng en tid, strax innan han gifte sig.

Alldeles vid Hammarby sjö låg Fredriksdal, som hovrättskommissarie Fredrik Lennberg 1757 arrenderade för att anlägga ett kattuntryckeri (bomullstygstryck), som inte gick inte så bra. Senare ägare lyckades visserligen bättre, men vid mitten av 1800-talet blev konkurrensen av utländska tyger och kläder för stor.

Då tog slaktarna över. Slaktardrängarna från Fredriksdal blev snabbt ökända för slagsmål och superi. 1912 öppnades Stockholm stads slakthusområde och gjorde slut på hemslakterierna, men många slaktare bodde kvar med sina familjer och fortsatte som slaktare i det nya slakthuset under mer ordnade former.

Utsikt mot Hammarby sjö från Skanstull med Fredriksdal i förgrunden. Foto: C P Löfman, 1864, Stockholms stadsmuseum (CC-BY). (https://stockholmskallan.stockholm.se/post/7252)

Greta Garbos pappa Karl Alfred Gustafsson jobbade mest som renhållningsarbetare och latrintömmare, men en tid var han slaktardräng på Fredriksdal. Det var då han träffade sin blivande hustru, och när hon blev med barn flyttade de till Stockholm tillsammans. På foton kan man ana att det var från pappan som Greta ärvt sitt utseende.

En annan av slaktarna hette Karl Johan Gustafsson Ekeblad och var en mångsidig man: poet, slaktare och djurvän. Han föddes 1817 i Östergötland och invalidiserades som barn genom en olyckshändelse, som lär ha haft med hästar att göra. Han studerade vid Uppsala universitet och levde en tid som tidningsutgivare i Norrköping innan han 1849 kom till Stockholm och blev hästslaktare. Som djurvän led han av att se hästarna plågas – många fick svälta, eftersom det var onödigt att kosta på dem mer än precis så att de orkade arbeta.

Ekeblad tänkte att hästarna skulle behandlas bättre om det blev populärt att äta deras kött, så han betalade bra för välskötta och välnärda hästar, som han slaktade. Köttet sålde han i en bod vid Kornhamnstorg, med hjälp av sin hustru.

Bilden visar Fritz von Dardels akvarell Kornhamnstorg 1852, Stockholms stadsmuseum SSM 100124 (CC-BY) via Stockholmskällan. I bakgrunden syns Katarinaberget med Katarina kyrkas torn. På Kornhamnstorg hade torghandlarna sina särskilda platser: Närmast kajen stod fiskgummorna och sålde färsk fisk, kräftor och saltad strömming, därefter stod slaktare på rad och bjöd ut kött. Särskilt hästkött sägs ha varit en specialitet för Kornhamnstorg. Längre upp på torget handlades det med slöjdade varor och blommor.

Ekeblad öppnade även en bespisningslokal för fattiga, där han (förstås) serverade hästkött, samt utgav ett propagandablad för hästkött: “Pegasus”, och ett antal skrifter i djurskyddsfrågor. Han skrev dikter och lät trycka tidningen “Diktarens Bazar”, som bara innehöll hans egna dikter. Det blev mycket dikter även i andra tidningar han försökte ge ut, vilket kanske kan förklara att det inte gick så bra ekonomiskt. Folkbladets första nummer inleds med informationen: “Som detta tidningsnummer är väl mycket upptaget av poesie hafva vi i detsamma saknat utrymme för annonser.”

På 1870-talet kom Ekeblad till Fredriksdal, och i januari 1873 kan man läsa en upprörd notis i DN:
Ett gement julnöje. (Kan det vara han själv som skriver?) Skribenten är i alla fall mycket upprörd över att en hop ungdom “af arbetsklassen” vid dansen vid Fredriksdal tog sig in i hästslaktare Ekeblads stall och spände hans bästa körhäst framför en tung köttvagn. Sju personer åkte sedan ända till Örby herregård och tillbaka igen, och: “I det dåliga väglaget och på denna väg, som är besvärad af två stora, branta backar, blef det eldiga hästkreaturet af sina samvetslösa körsvenner så förstördt att det blef halt på högra bakbenet samt fick ohjelpligt qvickdrag.” Inte nog med det: Lottdragning och råa dansnöjen, vanligtvis avslutade med slagsmål har tyvärr hört till ordningen för söndagsfirandet utom Skanstull och på den s k galgbacken, utan att länsstyrelsen gjort något, men nu kan väl ändå de skyldiga inte undgå lagens strängaste straff för både djurplågeri och stöld.

Texten fortsätter: Hästslaktaren Ekeblad är inte bortklemad av medgång, men sannolikt har ingenting kunnat värre såra honom än detta avskyvärda tilltag, alldenstund han haft en innerlig tillgivenhet för sin sällsynt kloka och utmärkta häst. Därtill kommer att hr Ekeblad alltid vinnlägger sig om att välvilligt och aktningsfullt bemöta en var av arbetsklassen, så det kan omöjligen vara något hämndbegär, utan endast en “otyglad lusta efter råa förströelser” som förlett en hop slaktardrängar och tjänsteflickor att begå denna smutsiga misshandling. Om kronobetjäningen icke nu gör sin plikt kan ingen hästägare utom Skanstull sova tryggt!

Ekeblad är ihågkommen mera som hästköttspropagandist och hästvän än poet. 1877 fick han Patriotiska sällskapets mindre medalj i silver, och 1894 Svenska allmänna djurskyddsföreningens silvermedalj. Året därpå dog han medellös på Stockholms allmänna försörjningsinrättning, dit han blivit intagen några månader tidigare på grund av sjukdomar och fattigdom.

I eftermälet skriver DN att “hästslagtaren-poeten” på gamla dagar hade tillfredsställelsen att se hur hästkött, åtminstone i huvudstaden, blev en icke så alldeles obetydlig handelsvara. Och han hade bidragit till detta, främst genom gratis utdelande av små broschyrer. Om hans poesi skriver man kort: “Han har utgifvit ett rätt stort antal poetiska småskrifter, som i formelt hänseende alls icke äro sämre än många som framträdt med större anspråk.”

1914 har SvD ett kåseri om “Hästen, kulinariskt betraktad” där författaren till häftet “Pegasus” är omnämnd: Den på sin tid mycket omtalade hästslaktaren tillägnade sitt opus åt “Hans Durchlaucht Mahomet Sadik Pacha, Bey öfver konungariket Tunis”, eftersom denne förärat Karl XV en present:
“Vår kung en ädel häst du gaf.
Min svenska tack nu därför haf!”

Skalden, som lär haft en mkt sympatisk personlighet, förhävde sig icke över sin poetiska talang, “ehuru denna stundom var långt ifrån oäven”. Men främst såg han sig som en nyttig samhällsmedlem, som “genom egen verksamhet och föredöme hafva tillskyndat det allmänna en ren vinst af flera hundrade tusen riksdaler för födoämnen, hvilka annars, som under århundraden, fått ruttna på luderbackarna till föda för vargar och andra rofdjur.”

Ekeblads son uppträdde, åtminstone enligt PA Fogelström i “Söder om tullen”, också som skald och var en av sin tids Klarabohemer, som levde fattig och snart glömd. SvD skriver dock 1899 i en notis om “fängelsekunden” K Nordeman-Ekeblad att han är “son till den aflidne hästslaktaren K J Ekeblad, bekant för sina rimmerier och djurskyddsvänliga skrifter”, men kan “föga läsa och knappast skrifva”. I polisregistret står han som bokkolportör och han levde mellan 1871-1930.

FAKTA om Stockholms försörjningsinrättningar.

Dihlströmska 1885-1906, Bodin (CC-BY), Stockholms stadsmusem SSMF004405
(https://stockholmskallan.stockholm.se/post/19220)

I 1800-talets Stockholm var det olagligt att sakna försörjning. Den som gjorde det kunde bli tvingad till en av stadens försörjningsinrättningar, där utfattiga, alkoholiserade, psykiskt sjuka och små barn trängdes. Dihlströms på Södermalm och Grubbens gärde på Kungsholmen kallades i folkmun strykinrättningar på grund av de dåliga förhållandena: undermålig mat, usla rum och prygel. De döda togs till Skansbacken (Kolerakyrkogården) – eller såldes till Anatomisalen på Karolinska, där man alltid behövde kroppar att dissekera. Det krävdes inget godkännande, eftersom de intagna inte ansågs ha några rättigheter. 1864 delade man upp hjonen så att de arbetsföra skickades till Dihlströmska och de andra till Grubbens (som senare blev S:t Eriks ögonsjukhus).

Källa: Enskedebilder.com