Som förälder till ett barn med diagnosen får man ofta höra kommentarer om att man har bortskämda barn, som petar i maten när man är bortbjuden på middag. Borde inte föräldrarna sätta ner foten och kräva att barnet äter det som bjuds? Nej, faktiskt inte.

Oavsett om barnet har en diagnos eller bara går igenom en utvecklingsfas så ska man aldrig blanda in tvång i ett matsammanhang.

Den som har diagnosen selektiv ätstörning äter ett mycket begränsat urval av livsmedel och/eller för lite mat totalt sett. Oftast finns en stark motvilja mot utseendet på maten, lukter, smaker eller konsistens. Det går helt enkelt inte att äta och känslan är så stark att man kan drabbas av ångest och kväljningar bara genom att se vissa livsmedel.

 

Som barn har de flesta perioder där önskemålen på mat är oerhört specifika och listan på vad de inte äter är längre än listan på vad de faktiskt äter. Även om frukost, lunch och middag består av korv och pasta med ketchup under flera veckors tid, så brukar de flesta bredda sin meny så småningom. Men för vissa blir det inte så.

Det handlar inte om att vara petig eller kinkig, det är ett mycket större problem än så att lida av ARFID (Avoidant Restrictive Food Intake Disorder) och det är inget man själv väljer. Den här ätstörningen är vanligast hos barn men förekommer även hos vuxna, men det som skiljer den här typen av ätstörning från andra ätstörningar är att den inte går ut på viljan att kontrollera vikt, som vid till exempel anorexi.

 

Den som har diagnosen håller sig ofta till ett litet antal utvalda livsmedel med liknande konsistens, smak eller färg. Man föredrar ofta kolhydrater som kex, pasta, pommes eller chips men det ser såklart olika ut. Dieten brukar ofta bestå av 10-15 olika livsmedel vilket ofta leder till näringsbrist, men jag vill poängtera här att man inte alls behöver ha en undervikt. Det finns även en koppling mellan den här diagnosen och ångestsymptom. Många med autismspektrumdiagnos (ASD) uppfyller kriterierna för ARFID. Det är inte helt klart vad som ligger bakom den här ätstörningen men en faktor är en ökad känslighet för smak och lukt, som är medfödd och det är inte ovanligt att oviljan att äta börjar redan under första levnadsåret. Jag har själv erfarenhet av att selektiv ätstörning går att koppla till traumatiska upplevelser i barndomen och det finns även forskning som visar på det.

 

Pixabay

Eftersom diagnosen är relativt ny (2013) så finns ingen omfattande forskning vad gäller behandlingsmetoder men det går att hitta sätt att vidga menyn. Det går inte att tvinga eller försöka övertala någon till bättre matvanor. Succesiv exponering för nya smaker, färger eller konsistens. Tugga för tugga. Det tar tid och det krävs tålamod men det är en bra behandlingsmetod. Givetvis ska man söka hjälp och stöd hos vården om man känner oro för sitt barn och ofta finns en bakomliggande orsak till ätstörningen, som också behöver behandlas.

Källa:hjarnfonden.se och forskning.se