För flockdjuret människan har det alltid varit viktigt att ha pejl på vilka som är “vi” och “dom”. “Dom” är ju okända – och kanske farliga?

I boken “Den vita staden – Hammarbyhöjden under femtio år” kan man läsa om “stadsbefolkningens oro inför anstormningen av fattiga som varken kunde hejdas eller kontrolleras”. Formuleringen känns aktuell – fast här handlar det om landsbygdsbor som flyttade in till städerna vid sekelskiftet. Det förra, alltså. På 1930- och 40-talet byggdes Hammarbyhöjden som en ”sovstad” långt från innerstaden. I de kommunbyggda barnrikehusen myllrade det av ungar. Lägenheterna var modernt inredda och mellan de smala funkishusen kunde barnen härja fritt ute i naturen.

På Stockholmskällan kan man läsa en polisrapport från 1914 om ett annat “främlingshot”: Suspekta stadsbor invaderade då villasamhället Gamla Enskede och dess nybyggda folkpark.

Enskede folkpark hade tillstånd att ”från klockan 7 till 11 eftermiddagen anordna dans och folklekar.” Men nu hade ”48 i Enskede boende personer, huvudsakligen villaägare, anfördt klagomål”: … ”musiken och ovesendet från folkparken på söndagseftermiddagarna är störande för jordfästningarna å Södra begrafningsplatsen samt att folkparken vanligen hvarje söndag besökes af cirka 2000 personer, öfvervägande söderbor s. k. söderamerikanare hvilka på kvällarna sedan dansen upphört drifva i stora hoper genom Enskede samhället.”

Man tillägger: “Visserligen hafva på platsen tjänstgörande polisman icke förmärkt några nämnvärda oordningar eller störningar, men torde detta kunna förklaras med att polisbevakningen upphör klockan 12 på natten och att polismännen sålunda icke varit i tillfälle att iaktaga, hvad som därefter tilldragit sig.”

Den rapporterande polismannen tillfogar: ”Flera af klaganden hafva till undertecknad muntligen påvisat, att den å dansbanan förekommande dansen icke är att härföra till anständig dans, utan består af liderliga rörelser med kroppen och bör betraktas såsom osedlig och amoraliserande.” Dessutom ”hafva klagandena uppställt den frågan, huruvida en offentlig dansbana ur moralisk synpunkt kunde anses lämplig för ett samhälle med så mycket barn och ungdom.”

De klagande ville alltså att tillståndet skulle dras in, på grund av inträngande busar, och då speciellt söderamerikanare.

Vilka var söderamerikanarna egentligen?
I boken “Biografen. Organ för kinematografisk konst, litteratur, teknik och filmrörelse” 1913  av Erik Brogren skriver Herman Vrå att söderamerikanare, även kallade “amrisar”, var ett roligt namn på den tidens kväsargrabbar, skapat av den kände kåsören Hasse Z.

Det var “bredbyxade och välpressade södergrabbar med amerikanskt klippt nackhår och vid ulster”.

Bild av Herman Vrå, Biografen 1913 av Erik Brogren.

I artikeln “Ungdomars språk idag – vanlig svenska imorgon” kan man läsa mera: För hundra år sedan flyttade folk från landsbygden till storstäderna och en ny arbetarklass uppstod. När de arbetande ungdomarna fick råd att köpa kläder dök buspojkarna eller kväsarna upp med sina kepsar och halsdukar, och kväsajäntorna med sina stora tjoflöjthattar och krusade lugg. Sen kom söderamerikanare, som kallades så efter sin amerikanskinspirerade klädsel. Det här var de första svenska ungdomskulturerna i Sverige.

I en knastrig inspelning från 1912 års revy “Stockholmsgreker” eller “Olympen-Stadsgården-Stadion” sjunger Axel Ringwall ”Söderamerikanernas marsch” . Nedan de två första verserna. (Obs “amerikanskan” i ” värre, väll, ålrejt å jess“).

Ussarej, här kommer vaktparaden
seglande igenom kula staden
färsig stöt med vaden
å med skarp Amörkandress.

Schanor, Stinor och Amandor, Mallor
kanslar, skarpa mandroms brallor
de’ ä faderallor, värre, väll, ålrejt å jess!
när som framåt man steppar ussarej, ussarej, tji
blekna stans alla jeppar, ussarej, ussarej, tji
och gnäller: Jädrar, vad grabben fjädrar
den där ä ussarej, ussarej, Söderamörkan.

För hundra år sen kom den stora inflyttningen alltså från landsorten, idag kommer den från andra länder. På den tiden lånade den nya slangen ord från västgötaknallar, romani, tyska och engelska. Många av de orden är glömda idag, andra inlemmade i svenskan. Nu har vi rinkebyska, gårdstenska eller rosengårdska.

Här kan man läsa mer om stockholmska, ekensnack, söderslang – och knoparmoj.

I boken om Hammarby säger en intervjuad att hon tvekade inför att flytta till Hammarby just för att det hade dålig klang: “Jag tror det berodde på barnrikehusen /…/ Genom att det var så kolossalt mycket barn där på ett område som så småningom växte upp, så blev det en viss ligabildning och det var stökigt och bråkigt och stojigt.”

Men gentemot “dom andra” stod hammarbyborna eniga. Närliggande stadsdelar som Årsta och Björkhagen betraktades med skepsis – för att inte tala om ännu mer avlägsna, som  Hökarängen. Bland ungdomarna i Hammarby såg man norrmalmarna som snobbiga och överlägsna typer som man skulle sätta på plats på lördagskvällarna.

Och för stenstadens tonåringar var området söder om Skanstull världens ände, där det inte bodde några ”riktiga” stadsbor.