Våren när statsminister Hammarskjöld fick öknamnet ”Hungerskjöld” var potatiskravallerna på Södermalm bara ett i raden av hungerupplopp.

I Sverige började det med en improviserad strejk i Västervik den 16 april. Stora grupper missnöjda drog genom staden och vandaliseringen hängde i luften när Frans Johan Gustafsson, “Röde Frans” kallad, klev upp på en potatislåda på torget och lyckades övertyga massan att gå hem för att senare samlas i nykterhetslogens lokaler. Där antogs en resolution med krav på höjda löner och ökat inflytande över livsmedelspolitiken, och under de följande veckorna formulerades liknande resolutioner i nästan varje större stad.

1916-1919 svepte en våg av revolutioner och inbördeskrig över Europa, bland annat ryska revolutionen och finska inbördeskriget. I Sverige rådde livsmedelsbrist i spåren av första världskriget, dessutom hade råg- och potatisskörden varit dålig.

Junikravallerna (Public domain)

Hungerkravaller och demonstrationer utbröt i över hundra svenska städer och brukssamhällen, och oroligheterna spred sig till ett tjugutal regementen. Mycket påminde om utvecklingen i Ryssland, vilket bistert noterades av de styrande. På Östermalm bildades en ”skyddskår”.

Bilden ovan från DNs förstasida 1917-04-22 har rubriken “Stockholms arbetare framföra till riksdagen tusentals medborgares krav i livsmedelsfrågan”. Tiotusen arbetare samlades kring riksdagshuset för att kräva att ”Västerviksresolutionen” antogs som socialdemokratins program.

Polismästare Tamm hade med stöd av militär omringat hela riksdagsområdet för att stoppa demonstrationen, med våld om så krävdes, och arrestera Per Albin för uppvigling. De ledande socialdemokraterna Hjalmar Branting och Per Albin Hansson kom ut och talade till demonstranterna.

Det hade kunnat gå riktigt illa. Bakom Per Albin Hansson stod Social-Demokratens reporter Nils Horney och såg hur Tamm höjde högra handen med sina vita handskar. Det var tydligt att han tänkte ge signal till polisförstärkningarna att gå till angrepp mot de packade folkmassorna – med oöverskådliga följder. I sina memoarer skriver han 1969:

”Just då Tamm höjde handen över den intet ont anande Per Albins hjässa, såg jag en annan och kraftigare näve fatta polismästarens arm och pressa den nedåt.” Den som ingripit var kommissarie Kempe, som föste sin högste chef tillbaka in i riksdagshuset. Därute avslutade Per Albin sitt tal med orden ”Bröd, mera bröd!” Detta kunde inte Horney skriva om 1917, men flera verkar ha sett samma sak. DNs utsände skriver i sitt reportage utan närmare förklaring: ”Särskilt förtjänar poliskommissarien Kempe en eloge för sitt humana och säkra uppträdande.”

Våren 1917 fanns det inte tillräckligt med mat för människorna i Sverige. Baslivsmedel som kött, mjöl och potatis var ransonerade och i april var all potatis slut på hela Södermalm. I slutet av månaden tågade tusentals kvinnor till riksdagshuset och överlämnade en skrivelse om att deras barn svalt och ”kan ta obotlig skada för framtiden”.

Den 5 maj utbröt Potatisupproret. Ryktet spreds på Södermalm att specerihandlare Fredrik Karlsson på Södermannagatan hade potatis på lager. Snabbt bildades en lång kö utanför affären. Eftersom potatishandlare Karlsson inte kände igen de köande som stamkunder sade han att han inte hade någon potatis.

Potatiskö på Södermannagatan 1917 av Axel Malmström (Public domain) via Wikimedia

Det hade faktiskt funnits potatis i Karlssons affär på morgonen och poliskonstaplarna ”Huggarn” och ”Kosacken” hade varit på plats och ordnat kön. Men vid femtiden på eftermiddagen var det bara fyra liter kvar och dem ville handlaren ha för sig själv. Kvinnorna trodde dock att han hade mer och försökte storma butiken, och polisen tillkallade förstärkning.

Kvarteren kring Nytorget var vid den här tiden en av Stockholms oroligaste platser, där många förlorat sin rösträtt, eftersom de inte har kunnat betala tillräckligt med skatt. De flesta trodde att handlarna sålde till överpriser och blev förmögna medan folket svalt.

Ryktet spred sig blixtsnabbt och snart trängdes över 2 000 människor vid butiken, och drygt 120 poliser fanns på plats, varav 30 ridande. Flera personer skadades – en ung person av ett sabelhugg – medan poliserna kom undan utan svårare skador. Efter midnatt, när folket skingrats, stod det enligt SvD ”grupper av kvinnor i hvarje port som hälsar de patrullerande konstaplarna med bittra tillmälen och det haglar även ner fula ord från nästan hvarje fönster”.

Vid rättegången, ur Social-Demokraten

100 år senare besökte SvD platsen tillsammans med ett barnbarn till en av deltagarna i potatiskravallerna – Clary Ählström, som enligt polisrapporten ska ha ”uppträtt som anstiftare” genom att flera gånger ha sagt ”här finns potatis och vi gå icke härifrån”. Hon var en 22 årig ensamstående mamma med två barn, 4 och 1 år, som arbetat som silverpolererska sen hon var sexton år.

Tolv män och fyra kvinnor fördes till häktet. En av dem var Clary, som enligt polisrapporten hade “en särdeles vass tunga”. När polisen grep henne och kastade upp henne på ett lastbilsflak för att föra bort henne ropade hon till de andra demonstranterna att de skulle hjälpa henne loss. Därmed hade hon enligt polisen uppmanat folk att inte lyda polisens order.

Clary tillbringade 20 dagar i häktet tillsammans med sex andra, och den 2 juli 1917 dömdes hon till 100 kronor i böter för upplopp och 40 kronor för våldsamt motstånd. Det motsvarade nästan en hel årslön, och grannarna kring Nytorget gjorde en insamling som fortsattes av Social-Demokraten. Men av dessa pengar fick Clary inte ett enda öre och hela sitt liv hade hon därför ett horn i sidan till Per-Albin Hansson, tidningens dåvarande chefredaktör.

Clary Ählström gifte sig senare, fick ytterligare tre barn och levde småningom ”Svensson-liv” i Rågsved. Men potatiskravallerna ville hon aldrig prata om, säger barnbarnet.

De efterföljande dagarna fortsatte det att vara oroligt, dock utan några ytterligare incidenter. Kanske lindrade sommarvärmen och nypotatisen det värsta lidandet, lugnet återvände, Stockholms parker odlades upp med potatis och kål. SPF Seniorerna Karlaplan minns “potatisupproret”: Det var då staden delade ut 10 kg sättpotatis och upplät bergskrevorna i Tanto till odling. Det som nu är prunkande koloniträdgårdar var från början nästan bara berg, och idoga odlare har släpat dit jord i 100 år.

Tidningarna rapporterade från potatiskravallerna på olika sätt. Högertidningen Nya Dagligt Allehanda hade rubriken “Åter pöbelexcesser i Stockholm” medan vänstertidningen Folkets Dagblad Politiken skrev att polisen “håller ordning med sablarna”. Social-Demokraten ansåg att ordningsmakten förlorat besinningen och skrev att en överkonstapel vid detektivavdelningen varit onykter.

SvD skriver under ingressen “Polisen mötes med stenkastning” att polisen varit tvungen att gripa till blanka vapen för att freda sig. “I allmänhet behövde man därvid blott använda flata klingan, men vid åtminstone ett tillfälle visade det sig nödvändigt att gå mera hårdhänt till väga och en yngling fick ett sabelhugg i pannan. Flera konstaplar träffades av stenar och andra kastvapen – utan att dock tillfogas några nämnvärda skador.”

Junikravallerna vid Gustav Adolfs torg blev den sista av 1917 års stora demonstrationer. Den 5 juni samlades en stor grupp människor på Gustav Adolfs torg i en demonstration mot livsmedelsbrist och för allmän och lika rösträtt. Rösträttsreformen debatterades i riksdagshuset och stora skaror demonstranter försökte ta sig dit, men stoppades på Gustav Adolfs torg av poliskedjor och utkommenderad militär.

Till en början gick allt lugnt till, men myndigheterna var nervösa och demonstrationen avbröts våldsamt av polis under vad som kommit att kallas “Blodbadet på Gustav Adolfs Torg”. Ett trettiotal personer fick svåra sabelhugg och ett fyrtiotal blev omkullridna, däribland kvinnor och barn. Tre personer häktades och en av dem, en rysk medborgare, dömdes till tre månaders straffarbete på Långholmen, följt av utvisning. Ingen polis häktades eller dömdes.

På bilden nedan syns den socialdemokratiske partiledaren Hjalmar Branting, som var på plats och förgäves försökte lugna demonstranterna.

Någon revolution blev det aldrig i Sverige. 1921 – för precis 100 år sedan – hölls slutligen det första andrakammarvalet med allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor.

Blodbadet på Gustav Adolfs Torg 1917 av Axel Malmström i 1917 (CC-BY), Stockholms stadsarkiv via Stockholmskällan